Amunds Saga

Kapitel 44

Solen reste sig sakta över skärgården i öster. Amund och Björn stod och spanade in mot land. De visste att de närmade sig viken där Håge var byggt. Först såg de inget, men så efter en stund fick de syn på en udde som pekade rakt ut i havet. Längst ut på udden fanns en stor flat klippa som sluttade ner i vattnet. Dit hade Amund och Björn paddlat många gånger som barn för att bada och fiska.

"När vi rundat den här udden, då borde vi se hamnen i Håge", sa Björn och nickade åt uddens håll.

"Det stämmer. På de där flata stenarna har vi landstigit många gånger när vi var barn, eller hur Björn."

Ja ... jag kommer ihåg. Vi lekte att det var en främmande kust och att vi var krigare som kom för att erövra trakten."

"Just det ... så var det", skrattade Amund till svar.

När skeppet rundade udden såg de viken för första gången på över tjugo år. Viken som de tvingades lämna en vinternatt för så länge sen. Hjärtat slog hårt i bröstet när de såg sig omkring. Allt var som de föreställt sig, men ändå inte. Hela trakten verkade övergiven. Där boskapen hade betat om somrarna växte nu skogen hög och tät.

"Här har ingen bott på många år", konstaterade Amund torrt.

"Nej, hela trakten verkar avfolkad ..."

Längst in i viken hade byns hamn legat, skyddad för stormar och oväder. Nu reste sig lövskogen där hamnen en gång hade funnits. Till Amund och Björns stora förvåning var byn helt övergiven. Ingen hade bosatt sig där sen byn brändes ner till grunden.

Skogen gjorde att de inte kunde se längre inåt land. Vad väntade på dem under trädens skugga? Låg Torbjörn i bakhåll med sina krigare?

De ankrade upp längst in i viken. Fyra av deras män med lång erfaren som spanare i legionerna roddes iland med skeppsbåten. På avstånd såg Amund, Björn och männen på skeppet hur de försvann in bland träden.

Jila gick fram till Amund, ställde sig bredvid honom och lade sin hand på hans axel. Hon var klädd i enkel tunika som lämnade armarna bara. Morgonsolen sken på dem och gav en behaglig värme. Han lade armen runt hennes smala midja och såg kärleksfullt på henne. Hon tittade upp och log lite nervöst mot honom. Under resan till Håge hade hon hållit sig undan så att Amund och Björn skulle kunna fokusera på att lotsa dem rätt. Hon förstod också att de båda kusinerna behövde vara tillsammans och minnas.

"Vad händer nu?" frågade hon. De kunde höra nervositeten i hennes röst. Jila hade trott at de skulle komma fram till en by där de kunde slå sig ner. Men här fanns absolut ingenting. Hon hade också hört mannarna prata om att de kanske skulle bli utsatta för bakhåll av stammarna i trakten.

"Vi har skickat ut några män som ska se till att inte några överraskningar väntar inne bland träden", svarade Amund och rynkade ögonbrynen.

Det blev en nervös väntan. Amund kunde för sin inre blick se hur hans män kom utrusande ur skogen med en hord efter sig. Han beordrade männen på skeppet att vara stridsberedda. De stod längs relingen, redo med spjut och pilar och båge ifall Torbjörns män skulle gå till anfall från stranden eller från små båtar till sjöss.

Efter en timme dök de fyra männen upp vid stranden. När de klättrat över relingen gick Amund och Björn fram till dem. Nyfiken på vad de hade att berätta.

"Vi kan inte se några tecken på att krigare ligger i bakhåll för oss. Ingen verkar ha rört sig i de här trakterna på åratal. Man kan se rester efter byggnader men det är allt", meddelade Einar som förde talan för de fyra spanarna.