Amunds Saga

Kapitel 22

Solen gick upp över Roms kullar. Kejsar Vespasianus stod i ett av palatsets stora fönster och njöt av soluppgången. Trots den tidiga timmen var kejsaren redan i arbete. Han tyckte om att arbeta medan staden sov. Från ett av sina rum i palatset på Palatinen hade han en strålande utsikt över staden. Nedanför honom bredde forum ut sig med sina tempel, torg, teatrar och officiella byggnader.

När han kom till Rom för att fira sin triumf över segern över judarna - var staden i ett bedrövligt skick. Byggnaderna i de centrala delarna var raserade av våldsamma bränder. Nero hade också rivit en del av staden för att bygga sitt gigantiska palats, det gyllene huset.

När han promenerade runt i staden blev han deprimerad över att se hur illa det var med staten och staden efter Neros plundringar och inbördeskriget som följde på kejsarens självmord. Uppgiften han fått sig tilldelad kändes övermäktig. Förutom stadens eländiga tillstånd så var statens kassa helt tom. Kunde han inte få ordning på finanserna snabbt så var imperiet i fara. Fientliga stammar tog tillfället i akt och började röra på sig längs gränserna. Inom riket fanns det också fullt av fiender som gärna skulle se honom död och senatorn och riddarstånden var kraftigt decimerat av alla mord och krig.

Kejsarens son och arvtagare Titus visade sig snart vara ett mycket bra stöd i regeringsarbetet. Utan honom hade Vespasianus aldrig överlevt de första åren på tronen. Som befälhavare över det kejserliga gardet var sonen ytterst effektiv när det gällde att på ett tidigt stadium eliminera fiender och upprorsmakare. Med astrologernas hjälp hade Vespasianus försäkrat sig om att Titus skulle få ta över tronen den dag han var hos gudarna.

Det första han gjorde efter att ha fått makten över riket var att se över alla skatter. Antingen ökade han dem eller så hittade han på nya. Skatten han uppfunnit på urin gav nu många sestertier till den kejserliga kassan. Det behövdes fyrtio miljoner sestertier för att staten skulle överleva. När sonen klandrade honom för att ha instiftat en skatt på urin, då tog han ett mynt från den första inbetalningen och höll den under näsan på honom och frågade.

"Tycker du att det här myntet luktar?"

"Nej far", svarade Titus. "Jag kan inte känna någon lukt."

"Konstigt, pengarna kommer ju från urin."

Neros gyllene hus rev han och behöll bara en liten del som sitt eget palats. När han tittade ut från sitt fönster kunde han se den amfiteater han hade börjat bygga på platsen för det gamla palatset. Allt guld som erövringen av Judéen hade gett den kejserliga kassan gjorde det möjligt att skapa en arena som skulle bli den största och vackraste världen någonsin skådat - den Flaviska Teatern. Den var kejsarens gåva till det romerska folket. Han hade hört att folket börjat kalla teatern för "Colosseum", efter den gigantiska staty av Nero som var uppförd framför arenan. Han återuppbyggde också Jupitertemplet på Capitolium, det hade brunnit ner till grunden under striderna. För att symbolisera att han kommit med fred till staten byggde Vespasianus ett fredens torg, forum Pacis, med Templum Pacis och ett vackert bibliotek.

Under sin tid i Alexandria hade Vespasianus lärt känna den höga vetenskapliga nivå som bedrevs vid Museion, nu ville han skapa något liknande i Rom. I provinserna anlade han nya vägar, broar och vattenledningar. Det var tack vare de nya skatterna som han lyckades samla ihop tillräckligt med pengar för att finansiera alla dessa projekt. Med hänvisning till statens dåliga ekonomi upphävde han de privilegier som Nero gett till Grekland, Rhodos, Bysans och Samos.

Kejsaren avbröts i sina tankar av att det knackade på dörren och en kraftigt byggt man, klädd i pretoriangardets praktfulla befälsuniform, klev in i rummet. Kejsaren vände sig från fönstret mot sin besökare. Han sken upp när han fick se vem det var som störde honom.