Amunds Saga

Kapitel 32

"Ava ... kom!" det var Lucius som ropade. De gick längs en stig som löpte längs en av trädgårdens alla kanaler. Gruset krasade under deras fötter medan de gick. Ava hade stannat för att plocka ett fång med blommor som växte längs stigen. Lucius som fortsatt fram ett stycke längs stigen hade nu stannat där kanalen vidgade sig och bildade en liten insjö. Kanalens vatten störtade ner i sjön via i ett litet vattenfall som fick vattnet att skumma och brusa innan det lugnade ner sig och sakta fortsatte sin färd genom kanalsystemet.

"Ja ... min käraste." Ava rätade på ryggen och tittade frågande åt hans håll.

"Kom ska du få se", svarade han upphetsat. Ava småsprang fram till sjökanten där Lucius stod och pekade ut mot sjöns vatten. Därute växte vattenrosor i regnbågens alla färger. Mitt bland växterna gled ett svanpar sakta fram på vattenytan. De sträckte stolt på sina långa vita halsar och ibland flaxade de med de stora praktfulla vingarna. Det såg nästan ut som om de lutade sig mot varandra medan de gled fram.

"Titta ... jag tror de är ett älskande par", utbrast han och pekade mot svanarna ute på sjön.

"Ja ... det ser nästan så ut", svarade hon och tittade drömskt upp mot hans ansikte. Lucius tittade tillbaka in i hennes vackert mandelformade bruna ögon. Lucius och Ava fastnade i den andres blick. De var fångade av varandra och de vare sig kunde eller ville ta sig ur sitt känslomässiga fängelse. Lucius lade sin hand på Avas bara axel. Huden kändes både mjuk och sval på samma gång.

"Ava ... jag", hon tystade honom genom att lägga sitt långfinger över hans mun.

"Inte nu ..." Ava sträckte sig upp mot honom genom att ställa sig på tå. Hennes varma läppar mötte hans. Lucius håll sina händer hårt om hennes axlar. Hon tryckte sin mjuka kropp mot hans hårda. Hon smakade salt hav. Deras tungor möttes i en yster lek som gjorde honom både yr och upphetsad. Lucius kunde känna Avas fasta bröst genom hennes tunna kläder.

Till slut slet de sig loss från varandra. Lucius stirrade på Ava. Hennes kinder var blossande röda. Istället för att möta hans heta blick tittade hon ner mot marken. Underbart, tänkte han upphetsat. Så underbart att kyssa en kvinna. Det var första gången hans unga läppar hade känt en kvinnas sälta. Vilken kvinna sen. Hon var det vackraste han kunde tänka sig. Under hans klädedräkt slog hjärtat dubbelslag medan han stod där och försökte hämta andan.

"Ska vi gå vidare?" Avas ord bröt förtrollningen.

Javisst ...", svarade han lite förvirrat. Hon tog hans hand i sin, de flätade in sina händer i varandras och fortsatte sakta att gå längs stigen. Lucius och Ava njöt av den vackra lustgården och varandra medan de planlöst vandrade vidare.

Ava kände sig både förvirrad och lycklig på samma gång. Hon trodde nästan att hon skulle svimma av lycka när Lucius passionerat kysste henne. Prinsen av Saba var djupt förälskad i henne. Kunde det verkligen vara sant, eller var allt det här bara en dröm? Kanske vaknade hon snart i sovsalen som hon delade med de andra haremsdamerna.

Ända tills nu hade hon levt en undanskymd tillvaro i haremet. Dagarna hade passerad obemärkt förbi. Den andra mer lik den första. Dagarna i haremet fyllde de med handarbete eller promenader i någon av palatsets trädgårdar. Ibland hade haremsdamerna picknick vid några av palatsets dammar eller så åt de tillsammans.

Den goda maten var en av anledningarna till att många haremsdamer snabbt blev feta och fula. Var man fet och ful så var det omöjligt att Kungen eller Prinsen skulle lägga märke till dem. Det visste alla kvinnor så de tröstade sig med mer sötsaker, frukt och goda efterrätter. Naturligtvis blev de inte smalare av den här kosten.

Ava hade haft tur, hon lade inte så lätt på hullet. Hennes kropp var fortfarande fast och allt satt där det skulle. Hon skänkte sin lyckliga stjärna en tanke och gav Lucius ett leende. Till hennes stora glädje log han tillbaka.