Amunds Saga

Kapitel 34

Amund stod uppe på stadsmuren tillsammans med Björn och såg Abessinierna sakta närma sig staden. Fiendearmén såg ut som en jättelik svärm av gräshoppor som förödde allt land som de passerade.

En dryg vecka hade nu gått sen de kom tillbaka efter striden med Kahlans eunucker uppe på dammen. Dagarna hade varit fulla med förberedelser inför den strid som väntade. Männen hade tränats i att hantera sina vapen, lyda order och röra sig tillsammans som om de vore en man. Stora kar med olja hade placerats längs murarna och ovanpå stadsporten. Redo att tändas på och hällas ut över fienden. Oljan skulle ge de där svinen något att fundera på, tänkte Amund medan han stod där på muren och studerade armén som sakta närmade sig i fjärran.

De män Amund och Björn hade fått sig tilldelades stod nu redo på sina platser. Allt hade gjorts för att de skulle kunna försvara sig mot Abessinierna. Nu hängde resten på gudarna.

"Jaha ... nu har våra vänner äntligen kommit för att närvara vid vårt lilla gille." Björns ansikte sprack upp i ett flin.

"Det här kommer att bli en fest de sent kommer att glömma", svarade Amund och tittade med bister min bort mot armén som sakta kom allt närmare.

"Jag tror det är dags att meddela Himjars general att fienden är nära nu."

"Jag ger mig av direkt."

"Det är bra Björn, du kan ju säga att det ser ut som om fienden slår läger utanför murarna."

Himjar och Lucius stod i kungens arbetsrum och studerade fiendearmén som nu slagit läger utanför deras murar, strax utanför bågskyttarnas skotthåll. Från fönstret skulle de full kontroll över händelseutvecklingen, men utan att utsätta sig för stora risker. Skulle kungen eller kronprinsen falla var risken stor att trupperna gav upp striden. Det fick inte hända.

Från sin utsiktspunkt kunde de se bågskyttar som strömmade upp på muren. Män med spjut placerade sig där risken var störst att fienden försökte ta sig upp på muren. Kar med olja stod redo.

"Nu har vi gjort allt som står i vår makt för att rädda Saba från att förstöras av våra fiender. Resten är nu upp till gudarna. Jag har gett översteprästen order om att offra till solguden. Vi måste få gudarna på vår sida." Lucius nickade instämmande. Han sa inget till Himjar, men för säkerhets skull så skulle han senare under dagen offra till Jupiter. De skulle behöva den högste romerska gudens beskydd om det här skulle gå vägen.

En vecka av nervös väntan följde på belägringen av Marib. Båda styrkorna på var sin sina av muren försökte hitta svagheter i den andras försvar. General Abd Schams, Amund och Björn studerade oroligt fienden för att se om de hade tungt romerskt artilleri. Det här var ett vapen som Saba saknade. Murarna skulle inte klara sig länge om de blev bombarderade av tunga stenar från belägringsmaskiner. Men till deras stora lättnad verkade fienden inte släpa på några maskinen. De såg heller inga tecken på att de skulle bygga några på plats.

Förr eller senare skulle Abessinierna försöka ta sig över muren. Mat, vatten och förnödenheter fanns lagrade för ett år, så det skulle inte gå någon nöd på dem medan de väntade.

En plötslig rörelse i fiendearmén visade att något var på gång. Generalen satte Maribs krigare i högsta beredskap.

"Nu ska vi visa de där svinen hur två nordmän från Håge slåss", utbrast Björn och tittade på Amund.

"Heder och ära, Björn!"

"Heder och ära, Amund!"

"Vi ska också visa Ragnar och Odd i Valhall hur en riktig strid ska gå till." Björn nickade sakta till svar. När de tittade upp i skyn kunde de nästan se konturerna av Ragnar och Odd. Det verkade som om de gamla krigarna var lika spända på utgången av den här striden som Amund och Björn själva.