Amunds Saga

Kapitel 25

Trots att det bara var sen eftermiddag, var det nu så mörkt att man inte kunde se handen framför sig. Pimpsten, grus och aska började regna över Herculaneum. Marken skakade och ett ständigt muller hördes från bergets topp. Män, kvinnor och barn sprang runt i mörkret och ropade efter sina anhöriga som de förlorat kontakten med i det kaos som utbrottet skapat. Ett rykte spred sig snabbt bland de kvarvarande stadsborna; Plinius, kommendanten i Misenum, befann sig med flottan vid kusten utanför Villa Calpurnia, på väg att hämta de familjer som stannat kvar i sina hus vid kusten.

Risken för att taken på husen skulle rasa in av trycket från pimpstenen, och det faktum att det var bättre att vänta på flottan nere vid hamnen, gjorde att de som var kvar i staden bestämde sig för att söka skydd i båthusen. Terentius, Paulina, deras slavar och alla de andra, ungefär trehundra individer, samlade ihop en sina tillhörigheter och promenerade ner till båthusen. För att ta sig dit fick de pulsa i pimpsten. Dagen hade nu förvandlats till natt och ljudet av sten som slog mot taken förföljde dem på vägen ner till hamnen.

När de till slut lyckades ta sig fram, delade de in sig i grupper, så att ungefär lika många fick dela på ett båthus. Det fanns tolv båthus inmurade i stenmuren. Alla fick inte plats utan ett sextiotal, de flesta slavar eller frigivna utan förmögenhet, fick vänta på stranden.

Dörrarna stängdes och de slog sig ner efter väggarna. Några oljelampor gav dem ljus i beckmörkret. En av Paulinas slavar hade just fött ett barn, en pojke. Barnet sov först lugnt på mammans bröst, för att efter en stund vakna med ett skrik. Slavinnan gav barnet bröstet och då tystnade det tvärt.

Familjerna satt i klungor och diskuterade sin situation. De flesta var övertygade om att flottan snart skulle komma och att rädda dem. Efter en stund hade de övertygat sig själva om att den romerska staten inte skulle överge dem och att räddningen var nära. När spänningen släppte kom tröttheten och familjerna la sig för att vila. Endast ljudet från vågorna som rullade in mot stranden störde tystnaden.

Terentius och Paulina höll om varandra för att hålla värmen och utmattade sjönk de in i en oviss och orolig slummer.

I den kvävande hettan och i det nästan ogenomträngliga mörkret under fyrroddarens däck låg de hopkrupna och lyssnade till stenregnet ovanför. Luften var kvalmig av svett och utandningar från tvåhundra besättningsmän. Ibland ropade en röst till på ett främmande språk, men den tystades genast ned genom en tillsägelse från något av befälen. En man bredvid Plinius stönade hela tiden att världen var på väg att gå under. Fartyget krängde våldsamt, men ingen åra rördes. Alla tänkbara insatser var meningslösa, eftersom de inte hade en aning om åt vilket håll de färdades. Det fanns inget att göra förutom att hålla ut, och alla satt de fast i sin egen bubbla av ångest.

Hur länge det här pågick, kunde Plinius inte avgöra, kanske en timme, kanske två. Han var inte ens säker på var någonstans han befann sig under däck. Han hörde Alexion snörvla någonstans i närheten, precis som ett litet barn.

Störtskuren av pimpsten som till en början dånade mot trädäcket, dämpades undan för undan när sten föll på sten och skärmade av dem från omvärlden. För Plinius var det just det här som var det mest olidliga, att känna tunga massor av sten som långsamt staplades ovanpå däcket och sakta begravde dem levande. Snart började han undra hur länge däcksbjälkarna skulle hålla, eller om tyngden av massan ovanför dem skulle pressa ned dem till havets botten. Plinius försökte trösta sig med tanken på att pimpsten var lätt. När ingenjörerna i Rom byggde stora kupoler blandade de ibland i pimpsten i murbruket hellre än sten och tegelskärvor.

Trots det märkte Plinius att skeppet började få slagsida, och strax därefter hördes panikslagna skrik från några av matroserna på hans högra sida - fartyget tog in vatten genom åröppningarna.