Amunds Saga

Kapitel 41

Strax innan gryningen kom med sitt morgonljus, reste sig ett antal mörka gestalter upp från strandkanten där de legat dolda. Det var en natt utan måne och nu började ett lätt snöfall att skymma sikten ytterligare. Amund såg sig om och tackade Tor som hade gett dem så bra förutsättningar för att ta sig över isen. Det hade varit kallt ett bra tag nu så isen på Rhen var halvmetertjock. De skulle kunna ta sig över floden utan problem.

Amund gjorde ett tecken till Björn att han skulle ge sig av med sin grupp av legionärer som skulle gå över. De skulle tysta alla eventuella åskådare till deras övergång.

Så fort Björn försvunnit iväg i halvmörkret och snöyran, började Amund skicka iväg resten av männen i grupper om åtta man. När alla gett sig ut på isen så följde han efter. Lätt böjd som de andra så att de skulle utgöra en så liten måltavla som möjligt.

Väl över på andra sidan spred sig de olika grupperna av legionärer snabbt ut sig över terrängen. De skulle röra sig mot chatternas huvudby och när de väl började närma sig byn skulle de börja röra sig i riktning mot varandra i en stor omfattningsrörelse. Och när de väl möttes igen så skulle Eldreds spejade ligga tysta och döda i snön. Amund och Björns legionärer hade utrustats så att de kunde jaga sitt villebråd i skogarna på samma sätt som germanerna själva.

I gryningen nästa dag tog sig en ensam man klädd som stammarna i trakten över isen och in på romerskt territorium. När han kom över isen joggade den välbyggde mannen vidare upp mot det stora romerska fort som låg däruppe på höjden. När han såg att vakterna på muren hade fått syn på honom. Sträckte han upp händerna i skyn och ropade ut ett lösenord. Vakterna uppfattade mannens lösen och snart öppnade sig de stora portarna och mannen försvann in i fortet.

Därinne stod den fjärde och den elfte legionen uppställda och klara för strid. Björn sprang fram till fortets kommendant.

"Var Hälsad General. Centurion Björn anmäler sig efter avslutat uppdrag."

"Har ni gjort er av med alla spejare som barbarerna skickat ut i skogarna?"

"Ja ... General. Jag skulle hälsa från Centurion Amund att chatterna inte har några spejare ute längre. Det är hög tid att slå till."

"Bra .... Visa oss nu vägen till barbarernas by."

Med Björn i täten började de två romerska legionerna sakta röra sig ut från fortet och vidare över den islagda flodens mörka vatten.

I chatternas by sov folket fortfarande djupt. Halvmånen visade sig på stjärnhimlen och drev bort det värsta mörkret. Månljuset silade sig in genom långhusens rökkanaler och lyste upp männen och kvinnornas sovande ansikten. Allt var tyst och lugnt. Mitt i Kung Eldreds långhus sprakade en stor brasa trivsamt. Endast eldens sprakande och folket andetag bröt tystnaden

Plötsligt reste sig Kung Eldred upp i sittande ställning på sin sovbrits. Han ansikte glänste av svett.

"Fy i helvete", tänkte Eldred högt och torkade av svetten i pannan med sin tunika. Det var tredje natten i rad som han drömde samma dröm. Det var Hermann som kom till honom i sömnen. Pojken brann som en fackla. Han stapplade mot Eldred och när han kom närmare sträckte han ut handen så Eldred kunde känna värmen från elden och lukten av brinnande kött. Lukten fick honom nästan att kräkas.

"Far", ropade Hermann för att överdränka dånet från elden i hans kropp, "Vakna far! Byn kommer att brinna om du inte vaknar nu. Far!"

Vid den store Tiwaz heliga skägg. Vad ville Hermann säga mig i drömmen, tänkte Eldred förvirrat och skakade på sig som en hund för att bli av med alla obehagliga känslor som drömmen framkallat. Eldreds unga älskarinna vaknade vid hans sida och tittade frågande på honom. Han ruskade på huvudet och tecknade åt henne att somna om. Hon vände sig på sidan och föll i djup sömn igen. Han insåg att han inte skulle kunna somna om utan steg ur bädden och gick och satte sig bredvid eldvakten som satt och vaktade elden. Vakten log ett välkomnade leende när Eldred satte sig ner.