Amunds Saga

Kapitel 35

Jublet visade inga gränser när det segerrika kavalleriet red in genom stadsporten. Ryttaren längst fram i ledet höll ett spjut i sin ena hand. På spjutet satt den besegrade generalens huvud. Mannens ögon stirrade oförstående ner på den skrikande massa som kommit för att hylla sina räddare. Kvinnor slängde blommor och konfetti över ryttarna som satt i sadeln på sina praktfulla svarta hingstar.

När kavalleriet ridit fram till det kungliga palatset gjorde de halt. Framför dem på varsin praktfull tron satt Himjar och Lucius och väntade på den segerrika armén. Snett bakom Kungen stod Hieronymus klädd i en praktfull klädnad. Himjar hade tidigare under dagen utnämnt honom till att efterträda Kahlan som Kungens personlige rådgivare.

Kavalleristerna steg av sina hästar och knäböjde för Kungen och Prinsen. Himjar och Lucius reste sig och började gå runt bland männen. Himjar nämnde någon vid namn och berömde en annan för sina insatser under slaget. Lucius studerade Himjar och lade på minnet hur Himjar hanterade männen. Det var så mycket han behövde lära sig men så lite tid.

Med lugna och värdiga steg gick Himjar och Lucius tillbaka och satte sig på sina tronstolar igen. De beridna soldaterna reste sig upp och steg åt sidan så att en två meters lucka öppnade sig i deras led. Alla vände sina ansikten bakåt som om de väntade på något. Folket tystnade, de tittade förväntansfullt mot de bakre leden av soldater.

Först hände ingen men så kom Amund och Björn gående mellan leden av soldater. De var nybadade och deras nyputsade uniformer blänkte i skenet från Sabas sol. Ett sus gick genom församlingen. För massorna som såg dem komma såg det nästan ut som om det var två gudar som kom gående.

Amund och Björn höjde sin hand till hälsning när de fick syn på folket som väntade på sina hjältar. Himjar och Lucius reste sig ur sina tronstolar när de såg dem komma. Nu skulle far se mig, tänkte Amund, både stolt och rörd. Han lät sin ena hand snudda vid Ragnars skinnpung som fortfarande hängde under han tunika.

När Amund och Björn kom fram till Himjar och Lucius gick Himjar fram till var och en av dem, tog dem i hand och bytte några ord. Himjar vände sig sen mot Hieronymus. Han gav Himjar två pergamentrullar. Den gamle Kungen studerade de två kusiner som hade framför sig och sa.

"Amund, jag har låtit göra i ordning den här pergamentsrullen till dig. Den innehåller handelsavtalet mellan Saba och Rom som ni så hett har eftertraktat."

"Jag tackar Ers Majestät", svarade Amund och bugade sig lätt för Himjar.

"Det är det minsta jag kan göra, med tanke på de insatser ni har gjort för Saba och för min dotterson", Himjar gjorde en gest mot Lucius, "sen har jag också en gåva till dig och Björn", fortsatte Himjar med ett avväpnande leende.

"En gåva?" svarade Amund.

"Vi vet ju att ni ämnar ge er tillbaka till Rom efter festligheterna i samband med Lucius giftermål."

"Ja ... det stämmer ers majestät, vi har varit borta i många månader nu."

"Den här pergamentrullen ger er rätt att ta ut så mycket guld och andra dyrbarheter ur den kungliga skattkammaren som två friska kameler kan bära."

Amund och Björn tittade överraskat på varandra. Två kameler med dyrbarheter. Skatten var så stor att den skulle räcka till en lyxvilla på palatinen i Rom och en lantvilla i Sabinerbergen. Ett liv i lyx. Eller så skulle pengarna kunna betala en egen hird när de kom tillbaka till Håge. Tanken svindlade; en egen hird. Med en sådan skatt skulle de utan problem kunna ta tillbaka Håge och mycket mer.

När väl firande av segern över Abessinien var över, kastade sig Lucius in i arbetet med att lära sig hur man sköter ett rike som Saba. Himjar och Hieronymus påbörjade arbetet med att planera för Lucius bröllop med Awa. Lucius hade inte träffat sin trolovade på länge nu. Det gick inte en dag utan att han tänkte på henne. Han längtade till den dag då de var gifta och kunde leva som man och hustru. För Amund och Lucius följde på freden några behagliga veckor av vila i det luxuösa palatset. För att samla sina krafter inför den ansträngande och farliga resa som skulle ta dem genom den enorma arabiska öknen och vidare mot Rom.