Amunds Saga

Kapitel 38 Ostia - Roms hamnstad

Den flacka Italienska kustlinjen växte framför Amund, Jila och Björns blickar när handelsfartyget sakta närmade sig kusten.

Skeppet styrde mot Tiberns utlopp och vidare mot Roms navelsträng, hamnstaden Ostia. Skeppen framför dem var så många att de fick lägga sig på kö i det trånga inloppet.

Amund höll armarna kring Jilas smala midja medan Björn stod lutad över relingen. Jilas ögon lyste av förväntan när skeppet till slut tog sig igenom det smala inloppet.

Ostia var verkligen en mäktig syn. Hamnen var så stor att ett femtiotal skepp samtidigt kunde ligga ankrade i den skyddade sexkantiga hamnbassängen och på stränderna runt omkring var stora och praktfulla magasin byggda.

"Bor det folk i hamnen?" undrade Jila förvånat och pekade in mot hamnområdet.

"Nej ... här i hamnen bor det ingen", skrattade Amund, "det där är magasin och lokaler för olika auktioner. Här kan man lagra allt som kommer in med skeppen innan det ska vidare till Rom. Romarna brukar kalla Ostia för Roms navelsträng", förklarade Amund som noterat hennes förvåning, "slutar säden från Afrika att komma in via Ostia, svälter Roms befolkning snabbt ihjäl. Jila nickade endast till svar och tittade sig förundrat omkring.

"Vad ska vi göra när vi kommer iland?" undrade Björn.

"Vi måste först hitta en säker lagringsplats för vår del av lasten. Det som tillhör kejsaren får vi sen lasta på en oxkärra och transportera till Rom.

"Ska jag följa med till Rom?" undrade Jila och tittade uppfodrande på Amund.

Jila kände sig både upprymd och orolig inför deras långa resa till norden. Jila hade aldrig varit i ett så kallt land. Hon kunde knappt föreställa sig hur det skulle vara att leva i ett land av snö, is och mörker.

Kvällen innan hade hon legat på britsen bredvid Amund utan att kunna somna och funderat på vad skulle hända när de kom fram till hans rike. Skulle folket acceptera henne som Amunds hustru? Eller skulle de se henne som en inkräktare?

Medanr hon låg och vred sig på britsen slog det henne: tänk om de åkte så långt norrut att hemlandets gudar inte längre kunde se henne ... Vilken hemsk tanke.

"Nej Jila ...", han gav henne en öm blick som fick hennes hjärta att slå lite hårdare i bröstet, "det är bättre om du väntar på något av de värdshus som det finns gott om i den här i stan. Jag tror det blir bättre om jag och Björn träffar kejsaren själva. Speciellt eftersom det ryktas att kejsaren är svårt sjuk eller kanske redan död ..."

Jila kände sig irriterad över att Amund redan verkade ha bestämt sig för att hon skulle stanna i Ostia utan att prata med henne först. Hon hade verkligen sett fram emot mötet med den romerske kejsaren. Men här var hon tydligen inget annat än en okänd utlänning.

Amund såg rynkan mellan ögonbrynen och förstod att hon inte var nöjd. Men vad kunde han göra? Situationen var alltför labil, alltför farlig. De kunde ju hamna i skottlinjen för den maktkamp som antagligen pågick för fullt där uppe på palatinen i Rom.

När skeppet till slut tryggt låg för ankar i hamnen samlade de ihop sina tillhörigheter och promenerade över landgången.

Amund lyckades få tag i hamnkaptenen och gjorde upp med honom om att de skulle få förvara en del av lasten i hamnen tills de var tillbaka från Rom. Resten lastades på oxdragna vagnar för resan till Rom. För några guldmynt ordnade hamnkaptenen också med en vaktstyrka som skulle följa med på resan. Lasten var alltför värdefull för att de skulle kunna åka utan bevakning.