Amunds Saga

Kapitel 42

Det romerska handelsskeppet rundade några mindre öar. När hon passerade runt på babordssidan och kom ut på fjärden, friskade brisen i och fyllde seglen med luft och gav skeppet en extra skjuts framåt. Det kändes som om skeppet tog spjärn och kastade sig framåt över fjärdens glittrande vattenspegel.

Amund, Björn och Jila stod i skeppets för och njöt av sommarsolens värme. Den friska havsluften luktade tjära och salt hav. Amund drog in ett djupt andetag. Barndomens alla dofter slog emot honom. För sin inre blick kunde ha se sig själv som pojke stå vid styråran. Stolt styrde han skeppet mot Hedinge marknad. Odd stod bredvid honom och ropade att han skulle hålla upp mot vinden. Det var så länge sen men det kändes som igår.

Runt omkring dem låg, satt eller promenerade deras män. Amunds Hird. Äntligen hade han fått en egen hird. Män som skulle följa honom i alla väder. Män som utan att tveka skulle offra sitt liv för honom. Tjuttiofem män som också hade gjort sin tid för Rom och ville ta sig norröver. Amund hade lockat dem med sig med silver och äventyr. En del av dem skulle följa honom till Valhall, medan andra skulle ge sig av hemåt när Håge var erövrat. De skulle då komma hem med fickorna fulla med silver och guld.

I skeppets lastutrymme stod tjugo hästar och stampade oroligt. De skulle utgöra grunden i deras kavalleri. Krigarna som skulle rida dessa vackra hingstar hade tjänat Roms kavalleri under många år.

Innan de gav sig av från Romarriket hade Amund och Björn fyllt lastutrymmet med allt de kunde behöva på resan. De hade också köpt upp romerska möbler och andra lyxvaror som de skulle fylla sitt långhus med i Håge. De hade vant sig med det romerska sättet att leva och en del av den livstilen tog de nu med sig.

I tre veckor hade varit till sjöss. Det tog dem två veckor att ta sig runt Jylland och vända ner mot Kiviks kust. Nu var de nära. Snart skulle de kunna se viken som skar in i lanskapet som en kniv. Där skulle byn ligga. Kivik där de växte upp till unga män.

När skeppet började närma sig kusten på andra sidan fjärden kunde Amund och Björn känna hur pulsen ökade i kroppen. De tittade spänt mot kusten för att se om de kände igen sig.

"Tror du att de känner igen oss?" undrade Björn och kisade för att se bättre.

"Nej, vi är ju klädda som romare, de tror nog att vi är ute på en handelsresa."

"Tror du att StyrBjörn är Hövding nu?"

"Ivar är nog inte i livet, men om det är StyrBjörn som kommer att möta upp, det återstår att se ..."

"Där har vi byn", utbrast Björn och pekade med fingret mot en del av kusten där man kunde se hur en vik skar in i landskapet."

"Du har rätt, Björn. Där ligger Kivik", svarade Amund spänt.

När kom närmare kusten fick de se flera skepp lösgöra sig från fastlandet och ro åt deras håll. Det var både krigsskepp och handelsskepp. Det såg ut som om byns Hövding hade satt in allt han hade för att möta hotet från havet.

"Vad gör vi nu?" undrade Björn och nickade mot skeppen som närmare sig.

Amund såg sig om bland männen i hirden. Hans blick stannade på en kraftigt byggd rödhårig krigare.

"Einar, du kommer väl ursprungligen från danernas land?"

"Det stämmer Amund", svarade Einar och tittade med en frågande blick på sin ledare.

"Vi ska leka en liten lek med männen från Kivik. Jag och Björn är romare och kan bara latin. Du är vår tolk."

"Jag förstår", sa Einar och sken upp.