Amunds Saga

Kapitel 40

Chatternas Kung, Eldred, såg ut över sin stora Hall. Runt bordet satt hans hird samlad. Alla hans underlydande stormän och hövdingar satt också vid hans sida. De satt alla tysta och väntade på att Eldred skulle ta till orda. Längs de väggfasta bänkarna satt gubbarna, karlarna, byns fruntimmer och trälar. De tittade alla spänt mot det stora bordet mitt i salen. Alla var de spända på varför Kungen kallat till ting mitt i smällkalla vintern.

Eldred var stor och kraftigt byggd. Han utgjorde en hotfull syn där han satt i högsätet och studerade sina män. Precis som de andra vid bordet var han klädd i en lång tunika som täckte en del av hans benkläder. Över tunikan bar han dessutom en röd mantel som tillsammans med kronan han bar på sitt huvud var tecknet på hans kungliga ställning.

Som Kung över Chatterna var Eldred en av de mäktigaste männen i trakten. När hans krigare under förra sommaren slog tillbaka en romersk legion som gick över Rhen och in på deras territorium så ökade hans anseende bland stormännen ytterligare.

Han tittade upp och hans tidigare så barska min övergick till ett leende när en av hans yngsta och vackraste döttrar bjöd honom mera mjöd. Med ett tecken lät han henne fylla på hornet till brädden. Han höjde hornet och såg på henne medan hon bjöd de övriga på den gudabenådade drycken.

Till vardags drack männen öl medan deras kung drack vin importerat från Gallien och Spanien. Eldred, ansåg att rött vin endast var för kungar av hans kaliber. Men när de firade gudarnas blot och vid ting då serverades det mjöd. Den guldgula drycken ansågs nämligen vara en gåva från gudarna till människorna som både skärpte sinnena och tog dem närmare gudavärlden.

Eldred, ställde ner hornet, harklade sig och bröt tystnaden.

"Vänner ... bröder. I somras vann vi en stor seger över romarna när de uslingarna vågade sig in i vårt land", ett gillande mummel hördes runt bordet när männen tänkte tillbaka på den ära de hade fått uppleva tillsammans med Kungen, "våra spejare och spioner har meddelat mig att romarna under hösten fått förstärkningar i form av ytterligare en legion. Vi vet alla att romarna inte kommer låta oss komma undan utan strid. Jag misstänker att romarna planerar ett nytt krigståg mot oss." Hövdingarna och hirdmännen skruvade oroligt på sig vid kungens ord.

"Har våra spioner fått fram när de tänker gå till anfall?" undrade Alrik, en av Eldreds underlydande hövdingar.

"Vi vet att den fjärde legionens centurioner har diskuterat saken med legaten."

"Vet vi vad de kom fram till", undrade Alrik.

"Ja ... jag har just fått veta det ..."

"Vem är det vi har i romarnas läger?" undrade en av de andra hövdingarna.

"En av mina söner ... ni vet alla vem jag menar."

Ett sorl hördes runt bordet. De visste alla att Eldred hade fått lämna en av sina söner som gisslan till romarna. Men att han fortfarande var vid liv och stod på deras sida i den här kampen. Det hade de ingen aning om.

"Så är det. Hermann har aldrig övergivit oss, utan stått på vår sida hela tiden. Jag tyckte från början att det var bra att ha en frände bland romarna."

Stormännen nickade gillande. Eldred, var en bra hövding. En man de kunde lita på i alla väder. Med honom vid rodret så skulle de snart ha gjort sig av med den här romerska ohyran som härjade i trakten ...

"Hermann har berättat för våra spejare att romarna inte anser det mödan värt att attackera oss nu under vintermånaderna. Utan att det är bättre att avvakta till vårens ankomst. Så vi behöver inte oroa oss för att de ska anfalla oss nu. Istället ska vi använda vintern till att bygga upp vår styrka. Det blir er uppgift att se till att vapensmederna tar fram allt vi behöver till vårens fälttåg. Ni ska också se till alla män är redo när striden väl kommer. Så utnyttja de mörka vintermånaderna till att komma tillbaka hit väl förberedda inför vårblot och vårting." Ett samfällt hummande spred sig över bordet. I grupper började hövdingarna och stormännen att diskutera vårens strider. Eldred, tystade dem genom att höja handen.