Amunds Saga

Kapitel 5

"Släpp inte taget!" skrek Odd och tog tag i styråran som Amund kämpade med. Vågorna slogs sönder mot båtens långsida, vattnet vällde in över männen på däcket. Det luktade salt hav, tång och tjära. Vatten och hav så långt ögat kunde nå.

"Vid gudinnan Hel, håll upp mot vinden", ropade Odd till Amund.

"Jag försöker", svarade Amund med en gnutta irritation i rösten. Med gemensamma krafter lyckades de till slut vända upp skeppet. Männen vid årorna slet som djur för att långskeppet inte skulle förlora farten och styrförmågan. Den höga stäven i fören reste sig på vågtopparna och föll ner i vågdalarna. Vinden ryckte och slet i skrovet.

"Håll takten vid årorna", röt Ivar och tittade på Björn som satt längst fram bredvid en grovhuggen hirdman med långt rött hår. Björn var röd i ansiktet av ansträngningen att hålla samma takt som hirdmannen. Han spände musklerna till det yttersta.

"Det är bra Björn", skrek Ivar genom vinden när han såg att pojken ökade takten.

Han var bara barnet, men redan nästan lika stark som en vuxen man. Man kunde se att han skulle bli en storvuxen bjässe som vuxen.

De hade gett sig av i gryningen. Morgontimmarna hade bjudit på ett strålande väder med skinande sol och kavlugnt vatten. När de under eftermiddagen kommit ut på öppet vatten hade svarta moln drivit in över havet. Det hade inneburit ökande vindar och att vågorna börjat svälla in över långbåtarna.

Ivar hade gjort resan över havet många gånger och var en skicklig sjöman. Han visste att de måste hålla upp mot vinden, annars kunde den få båtarna att driva ur kurs. Det krävdes att männen vid årorna använde all sin styrka för att hålla kursen. Timme efter timme kämpade männen och pojkarna vid årorna innan ovädret till slut drog vidare mot nya mål. Vinden mojnade och sjön la sig. Alla männen föll ihop över årorna, musklerna värkte och armarna skakade av ansträngning.

Amund och Björn var lika trötta som de andra männen men deras ansikten sken av stolthet och lycka. De hade ridit ut sin första storm och visat att de klarade sig lika bra som de mer erfarna vuxna männen.

De fyra långbåtar som åkt från Kivik tillsammans var nu utspridda över havet. Två av skeppen kunde Odd och de övriga på hans skepp nu bara se som svarta prickar vid horisonten bakom dem.

"Ska vi invänta de andra?" frågade Odd och pekade mot prickarna vid horisonten.

"Nej, vi fortsätter, de vet alla vägen till Hedinge, vi samlas igen när vi kommer fram." Odd nickade till Ivar och släppte styråran. Han hade aldrig träffat några romerska handelsmän förut, de kom aldrig så långt norrut som till svearnas land. Odd hade hört ett rykte en gång om att ett romerskt handelsskepp ankrat upp i Visbys hamn och sen gått på grund i farvattnen mellan Gotland och Öland på hemvägen. Han kände sig både spänd och lite nervös inför det stundande mötet med främlingarna.

"Nu får du hålla kursen", sa han till Amund med ett leende. Amund log stolt till svar och greppade styråran hårt. Med jämna mellanrum pekade Odd ut riktningen, Amund justerade kursen med små rörelser med styråran, allt för att kompensera för strömmen som hela tiden ville föra skeppet ur kurs. Amund hade, ju längre resan gick och ju mer han slet med händerna, känt blåsor växa fram ur det allt rödare skinnet i handflatorna. Det sved och armarna värkte av ansträngningen att försöka hålla kursen, men inför de andra männen visade han inget utan tittade bara framåt mot kusten som sakta närmade sig.

"Är det där Hedinge?" frågade Amund och pekade mot kustlinjen borta vid horisonten.

"Nej, det där är Jylland", svarade Odd.