Amunds Saga

DEL II Kapitel 13 År 62 e.Kr.

Lägenheten var enkelt inredd, beläget på andra våningen i ett hus nära stadens forum. De tunna väggarna gjorde att det blev varmt och kvalmigt på sommaren och kallt och dragigt på vintern. Lägenheten bestod av ett enda stort rum och vid den ena väggen stod en väggfast bänk av grovhugget trä. Ett par stolar och ett bord var placerade mitt i rummet. På bänken satt en kvinna. Hon var klädd i en tunn ljus tunika. Hettan i rummet gjorde att stora svettfläckar syntes genom tyget. Kvinnan var mörk och kraftig med kort mörkt hår.

I hennes famn låg ett litet barn. Munnen sökte sig till bröstet. Barnet som tidigare skrikit av hunger suckade nöjt när det kände smaken av den varma mjölken och närheten till amman. Vilket vackert barn, tänkte hon och lät sin hand smeka den lilles huvud. Håret var mjukt som ull och krullade sig lite vid de små öronen.

Hon väcktes ur sina tankar av att en man klev in i rummet. Mannen ställde sig nära kvinnan och tittade ner på pojken som sög på bröstet. Han stod så nära att hon kunde känna hans unkna andedräkt. Ända sen han köpte henne, och det enbart i syfte för att sälja hennes bröstmjölk till andra familjers barn, hade hon varit rädd för honom och äcklad över hur han luktade. Hon visste att hans namn var Egidius, men det fick hon inte säga, för då blev det stryk. Nej, herre skulle det vara.

"Turia, vi kan inte ha pojken här länge till. Pappan som lämnade in honom lovade att skicka mer pengar, men han har inte hörts av på länge. Jag hörde nere på forum att det har varit svåra strider i Armenien och den där barbaren har säkert blivit kvar i öknen - begravd med alla de andra. Det är lika bra att du börjar minska på ammandet."

"Men herre, pojken är ju så hungrig, låt honom äta några dagar till", sa hon försiktigt. Turia höll sina armar hårt om det lilla barnet.

"Om vi inte får in nya pengar får vi sälja pojken. Det finns andra barn som behöver mjölk, och deras föräldrar kan betala för sig." Turia öppnade munnen för att säga emot, men när hon såg att Egidius stora händer förvandlades till knutna nävar, tystnade hon tvärt och hukade sig över pojken beredd på ett hårt slag mot ansiktet. Det såg först ut som om han tänkte slå till henne, men en blick på barnet i hennes famn fick honom på andra tankar. Istället vände han på klacken och slog igen dörren med en smäll. Turia ryckte till av smällen. Barnet kände av hennes oro och började gråta av rädsla.

Ett par dagar efter att Egidius haft sitt samtal med Turia låg pojken och sprattlade med benen i barnsängen som han delade med två andra barn. Två män böjde sig ner över sängen för att studera honom närmare. Den ene var Terentius Neo, en medelålders man med kort svart hår och skägg. Den lille viftade till med armen, försökte få tag i allt det där svarta som sträcktes emot honom. När han missade hördes ett besviket gurglande ljud. Det andra ansiktet tillhörde Egidius.

Egidius drev ett barnhem där föräldrar som inte kunde ta hand om sina barn lämnade in dem för längre eller kortare perioder. En del kvinnor som inte ville få sina bröst förstörda av att amma sina barn, lät istället Egidius ammor ta hand om det hela. Egidius var en svartmuskig man med ett lurigt beräknande ansikte och en kort satt kropp. Mannen log och visade sina missfärgade tänder.

"Ja, nu ser herrn vad jag talade om, en frisk unge det där, han kommer säkert att leva länge och ge er många barnbarn", sa Egidius belåtet. Han hade några frön i munnen som fastnat i tänderna och spottade ut dem på golvet.

"Nja, det undrar jag, pojken kommer inte från någon fin familj direkt", svarade Terentius och rynkade på ögonbrynen.

"Fadern till den lille där var en germansk legionär vid fjärde legionens hjälptrupper och som förra året marscherade till kriget i Armenien. Mamman var en slavinna som germanen levde ihop med."