Amunds Saga

Kapitel 8

Det jylländska långskeppet rodde med god fart längs den germanska kusten. Steniga stränder och djupa skogar passerade revy på babords sida. Åt styrbord bredde Nordsjöns svarta vattenspegel ut sig åt alla håll. Från havet blåste en frisk kall bris från nordost och Nordsjöns vågor fick långskeppet att gunga kraftigt på sin väg genom vattnet. Uppe på däcket blandades den friska doften av salt hav med doften av tång och tjärat virke.

Roddarna var indelade i två roddarlag. Det ena laget rodde och det andra vilade. När roddarna blev trötta bytte lagen plats, på det viset satt det alltid utvilat manskap vid årorna. Handelsskeppet hade plats för sexton par åror, åtta på varje sida. Roddarlaget som vilade fick hitta sovplatser där de kunde på det trånga däcket. Längs relingens båda sidor satt männens sköldar fastsatta omlott i båtens hela längd. Och på den höga förstäven satt ett ormhuvud vars ögon stirrade i färdriktningen mot ett osynligt byte.

Amund och Björn satt i förstäven, lutade mot varsin sköld. Därifrån hade de utsikt över hela däcket akterut. Precis som roddarna vilade de en stund var. Amund var vaken medan Björn just somnat in. Under hela resan hade männen skickat förstulna blickar mot Amund och Björn. Amund kontrollerade automatiskt att yxan och kniven satt där de skulle. Än hade inget hänt. Amund hoppades att han missbedömt Sigvard och hans män, men han kände en lätt obehagskänsla när han satt och såg mot skeppets akter. Två ensamma unga män med silver på fickan måste vara ett givet mål för mindre nogräknade typer som de här, tänkte han.

Enligt besättningen skulle de komma fram till den romerska gränsen under morgondagen, när solen stod som högst på himlen. Amund blinkade bort tröttheten ur ögonen. Om besättningen skulle försöka sig på en attack måste den ske snart, annars var det för sent.

Sigvard stod vid styråran och styrde skeppet. Männen som satt runt honom vilade sig antingen mot sköldarna eller så låg de på däcket och sov.

Amund noterade att några av hirdmännen satt med spända, oroliga ansikten och såg åt deras håll. Han gav Björn ett lätt slag med armbågen. Björn öppnade förvånat ögonen och tittade på Amund. Borta vid styråran började flera i besättningen vandra av och an. Sigvard pratade med några av sina män och de tittade bort mot Amund och Björn.

Amund fick en känsla av att något var på gång.

"Nu är det dags att vakna Björn", viskade Amund, "nu kommer de." Amund drog upp yxan ur bältet, Björn gjorde likadant. Sigvard lämnade över styråran till sin närmaste man och började gå mot fören. Fem av de andra männen följde tätt efter. Amund och Björn reste sig upp, redo för strid med kniven i den vänstra och yxan i den högra handen.

När endast några steg återstod fram till Amund och Björn stannade Sigvard och hans män. De studerade de beväpnade svearna. Osäkra på om de skulle attackera direkt.

"Vad vill ni?" morrade Amund. Tar de ett steg till så hugger jag, tänkte han bistert. Amund kände hur adrenalinet rusade genom kroppen medan han stod där och stirrade på Sigvard och hans män.

"Vi har ett förslag till er", sa Sigvard. Han höll blicken på deras vapen medan han pratade.

"Tala ut", svarade Amund torrt. Han visste att han inte kunde lita på honom.

"Lämna ifrån er allt silver som ni har i packningen eller så åker ni i sjön."

"Kom och ta silvret då om det är dig så kärt", väste Amund. Björn ställde sig bredvid Amunds högra axel. De skulle försvara sig som en man. Amund var glad över att han hade Björn vid sin sida. Handelsmännen skulle få betala dyrt för deras liv, det var då ett som var säkert.