Amunds Saga

Kapitel 23 År 79 e.Kr.

Terentius vaknade till i sängen, runt omkring honom var allt becksvart. Han gissade på att det var runt midnatt. Paulina rörde sig oroligt i sömnen. Det var väldigt tyst och stilla ute, det kändes som om naturen höll andan. Han reste sig ur sängen och tände oljelampan på bordet. Ljuset fladdrade till, först lyste det svagt sen allt starkare. Paulina vaknade och undrade varför han var vaken. Terentius skulle just svara när oljelampan på bordet slocknade.

Hela världen började gunga. Terentius ramlade omkull på golvet men lyckades efter en stund komma upp igen. Det hördes skrik i husen i närheten. Paulina ropade på Lucius och efter några sekunder kom han springande från sitt rum.

"Vi måste ut ur huset!" ropade Terentius desperat. De sprang igenom de mörka rummen. Allt gungade och det var svårt att skilja på golv och väggar. När de till slut kom ut på gatan var allt kaos. Flera hus i närheten hade rasat ihop och människor gick runt och skrek efter sina anhöriga. Plötsligt slutade skalvet lika snabbt som det börjat. Allt blev tyst och stilla. En baby grät stilla längre bort. Män och kvinnor gick runt i ruinerna efter sina hus och ropade på anhöriga som försvunnit under skalvet.

Terentius hus såg ut att ha klarat sig utan några större skador. En spricka i fasaden, det var allt. De gick runt byggnaden och kontrollerade om det blivit fler skador, sen skickade han iväg slavarna för att hjälpa de familjer som inte haft lika stor tur.

Den sista tiden hade guden Vulcanus varit på dåligt humör. Flera jordbävningar hade skakat trakten, men ingen så kraftig som den här. Det hade också kommit rök från toppen av Vesuvius. Det ryktades att några män från Pompeji gett sig av upp mot toppen för att undersöka vad det var som hände där uppe. Sen dess hade ingen hört av dem.

Varje dag offrades det till Vulcanus i templen för att blidka gudens vrede, men än hade han inte reagerat på deras offer utan verkade tvärtom bli mer förbannad för var dag som gick.

Efter den stora jordbävningen blev många i staden rädda. Vägen från Pompeji var full av folk som samlade sina ägodelar på vagnar och var på väg mot Neopolis och Misenum. De rika sommargästerna hade redan tömt sina hus i Herculaneum och stans bofasta hoppades på att prästerna skulle kunna få guden nöjd med människorna igen. De fattiga hade ingenstans att ta vägen så de var tvungna att stanna kvar.

Terentius anlitade hantverkare som snabbt satte deras hus i stånd. Att huset klarat jordbävningen så bra, det såg Terentius som ett gott omen. De kunde stanna kvar i staden. I vilket fall som helst kunde de ju inte lämna bageriet utan tillsyn. Slavarna var inte att lita på, de skulle passa på att fly så fort familjen gav sig av.

Snart skulle Lucius fylla arton år. Det hade bestämts att det skulle bli hans myndighetsdag, då han skulle få bära sin Toga Virilis för första gången. För att fira att Lucius blivit myndig skulle Terentius och Paulina hålla en fest i trädgården, om nu bara berget kunde hålla sig lugnt.

Amund och Björn stod bredvid sina hästar, smutsiga av resdamm. I över två veckor hade de varit på resa från Övre Germanien. Prokonsuln över provinsen gav dem i uppdrag att lämna över en rapport till kejsar Titus. Rapporten innehöll viktig information om läget vid gränsen. Det var känsliga uppgifter som inte fick komma i fiendens händer. Det var därför Amund och Björn hade fått uppdraget. Det fanns nästan inga andra som Prokonsuln litade på så mycket på som de båda nordmännen.

Nu hade de Roms väldiga murar framför sig. Synen var så mäktig att de var tvungna att hoppa av hästarna och ställa sig och njuta av anblicken av den stora staden. Murarna var på sina ställen över tjugo meter höga. Trängseln framför porten var total. Amund och Björn hade aldrig sett så många människor samlade på ett och samma ställe. Rom var verkligen världens huvudstad. Runt omkring dem hörde de språk talas från världens alla hörn och människor från hela den kända världen rörde sig fram och tillbaka framför dem.