Amunds Saga

Kapitel 45

Det hade tagit dem flera dagar av hårt arbete att gräva en tillräckligt stor och djup grop i en glänta i skogen strax utanför byns marker. Hela dagen hade Amunds hird slitit med att släpa alla liken till gropen och sen slänga i dem.

Innan liket efter Torbjörns krigare kastades i gropen samlades alla deras tillhörigheter in och kastades i en hög. Vapnen i en hög och männens rustning i en annan.

Torbjörns huvud hade huggits av från kroppen innan resten av liket slängdes i gropen med de andra. Stormannens avhuggna huvud var budskapet som skulle få hela Uppland att lägga sig för Amunds fötter.

Tills vidare stirrade stormannens döda ögon ner från en påle placerad vid platsen för Ragnars långhus.

Amund tittade upp mot höjden och tänkte att om far såg ner på dem från Valhall så skulle han nog vara rätt så nöjd nu. Tanken fick ansiktet att spricka upp i ett sorgset leende.

Deras egna förlorade krigare hade nu fått det begravningsbål som de förtjänade. Den första som brändes var Björn.

Jila och Amund hade hjälps åt att göra honom redo för den sista färden upp till Valhall. När allt var klart lade de Björn på bålet och tände på. Först kände sig Amund helt tom av saknad, men när han såg hur röken steg rakt upp mot himlen kände han hur sorgen lättade i bröstet. Björn var nu på väg till de sina ... Han skulle få träffa sin far igen. Sen skulle Odin välkomna honom till sitt gille. De skulle festa och kriga till tidens ände.

Nu låg askan efter kusinen i en urna som Amund placerat vid pålen med Torbjörns skalle. Två av hans bästa krigare vaktade urnan dag som natt.

Amund hade svårt att förstå att allt som fanns kvar av mannen som hade varit hans följeslagare genom livet fick plats i en urna ... Tanken fick honom att skaka på huvudet. Att det skulle sluta så här. När de nu var så nära sitt mål.

Amund avbröts i sina tankar av att Einar kom fram till honom. Han hade gjort honom till Björns efterträdare direkt efter att Björns ande hade farit till Valhall med röken från bålet.

"Hövding, vi är nu klara med gropen, alla liken ligger nu där de ska. Männen skottar igen i detta nu."

"Bra gjort Einar. Skönt att få det hela ur världen." Amund ryste till när han tänkte på de högar med lik som hade legat på marken efter slaget. Han kunde fortfarande känna lukten av färskt blod när han tänkte tillbaka.

"Har ni brutit sönder alla vapen och all utrustning som jag beordrade". Fortsatte Amund och såg sig omkring.

"Ja hövding, det ska vara klart nu ..."

"Bra jag vill inte att vapnen ska kunna användas mot oss igen ..."

"Transportera nu alla utrustning till mossen inne i skogen som jag visade dig igår", sa Amund barskt och pekade in mot skogen.

"Ska bli hövding. Vi börjar släpa dit allt nu", svarade Einar och bugade sig lätt för Amund.

"Det är bra, Einar." Amund lade sig hand på Einars axel och log uppmuntrande.

Einar log tillbaka och gick med långa steg bort till männen som väntade på order.

Nu är det dags att moder Jord får det som tillhör henne, tänkte Amund och gick bort till männen som påbörjat det tunga arbetet med att bära utrustning och vapen mossen till där allt som tillhört de besegrade skulle offras.

Amund lyfte upp en hög med rustningar och började gå i täten för sina män. Hirden log uppskattande när de såg att deras hövding delade deras bördor.

I nästan en timme bar de den tunga utrustingen allt djupare in i den mörka skogen. Träden stod efter en stund så tätt att solljuset inte nådde ner till marken och mossan på marken dämpade alla ljud. Det kändes som om de rörde sig genom en magisk värld full av övernaturliga väsen.

Några av männen såg sig nervöst omkring. De kunde ana mörka siluetter som rörde sig bland träden. Amund kände männens nervoritet och ökade på steglängden. Det fanns ingen anledning för dem att tillbringa mer tid än nödvändigt i den här mörka skogen.

Han mindes den där gången han och Björn hade smugit hemifrån utan lov och gått in skogen inte långt från den plats där de nu befann sig.

Äventyret hade slutat med att de sett gula ögon som stirrade på dem i mörkret. Skakande som asplöv i vinden hade de två kusinerna vänt tillbaka mot byn bara för att hamna i armarna på Ragnar och Odd som rasande hade kastat sig över dem. Som tur för dem den gången hade Amunds mor gått emellan.

Nu kunde det inte vara långt kvar. Amund kisade med blicken för att se bättre i mörkret. Rakt framför dem borde skogen öppna upp sig. Där bortom låg den stora mosse som var målet för deras promenad genom skogen.

Först såg de bara träd men så efter en stund började ljuset sila ner mellan trädens lövverk. Det kändes som om de gick i ett heligt tempel. Det här var verkligen en plats för gudar.

Amund ökade takten och så var de framme. Skogen öppnade sig och en stor vidsträckt vattensjuk mosse tog vid. Han stannade vid kanten och lade ner sin börda. Hirden stod på rad efter honom. De väntade på att deras ledare skulle börja ceremonin.

Plötsligt började Amund känna sig nervös. Han hade aldrig lett en religiös ceremoni förut. I legionen fanns det alltid en präst närvarande som kunde hålla gudarna på gott humör.

Tänk om moder Jord inte tog emot hans gåva? Det skulle vara ett dåligt omen ...

Amund reste armarna mot himlen. Hans män tittade andäktigt på honom.

Med slutna ögon utropade Amund.

"Kära moder Jord. Du som har gett oss våra liv. Vi vill med denna gåva visa vår tacksamhet för allt ni har gett oss. Var oss nådig ." Amund tystade och ställde sig på knä med huvudet andäktigt böjt mot marken.

Einar gjorde ett tecken och så började männen bära fram gåvorna till gudinnan Jord. De gick en efter så långt ut på mossen de kunde komma utan att sjunka igenom. Så lyfte de upp sin tunga börda och kastade den så långt ut som de kunde. Sen stod de tysta och såg på medan rustningar och vapen sakta sjönk ner under den mörka vattenytan. Krigarna uppfattade det som om guden åt upp deras gåva.

Jila stod en bit bort tittade på den enkla men andäktiga ceremonin. Det hon nu såg var en ny sida hos Amund. Hon hade alltid vetat om att han var en stark krigare, men nu såg hon att han också hade en annan mjukare sida. Insikten fick hjärtat att slå hårdare i hennes bröst.

Slaget om Håge hade chockat henne svårt. Björns död och att Amund för en stund nästan förlorat vettet hade varit ytterligare en börda på hennes bröst.

Därför kändes det extra skönt att se att Amund nu fått tillbaka sitt förstånd och att han hade kontroll över männen. Hon drog en djup suck av lättnad när hon såg hur männen såg på Amund med både vördnad och stolthet ...

När hon stod där i bakgrunden kunde hon se hur man efter man gick ut i mossen och offrade till gudinnan Jord och till slut hade den siste av krigarna kastat de besegrades vapen och rustningar i det svarta mossvattnet.

Amund reste sig upp, vände sig mot Jila och gick fram till henne. Hon log mot honom när han kom emot henne. Han log tillbaka och lade armen om hennes midja.

Amund vänds sig till sina krigare, höjde knytnäven mot himlen och utropade.

"Nu tar vi Gysinge ... sen hela Uppland. Med gudarna på vår sida kan inget stoppa oss."

Krigarna höjde sina vapen och vrålade till svar.