Amunds Saga

Kapitel 16

Amund såg sig om i slavhyddan. När legionen efter sin kapitulation anlänt till gruvan hade hyddan varit full av romerska legionärer. Nu återstod bara Amund, Björn och tre andra legionärer, alla de andra var döda. Och ur den andra kohorten var det enbart de båda kusinerna kvar. De övriga tre legionärerna kom från den första kohorten, legionens elitförband.

De nya slavarna kom från något land de aldrig hört talas om. Männen var svarta i skinnet och pratade ett språk Amund och Björn aldrig hört förut. Vakterna såg inte längre de fem överlevande legionärerna som ett hot. De trodde att det bara var en tidsfråga innan döden skulle hinna ifatt dem.

Amund, Björn och två av de andra legionärerna, Drusus och Antonius, arbetade tillsammans i samma arbetslag. Drusus var alltid på bra humör - på något sätt lyckades han alltid hålla humöret uppe. Amund visste att han hade gått in vid legionen vid sjutton års ålder. Drusus var en kraftigt byggd soldat. Hundrasjuttio centimeter lång och mer uthållig än stark.

Antonius var Drusus motsats. Nästan två meter lång och stark som en oxe. En man som inte pratade i onödan och snäll men ganska korkad.

Den femte legionären, Quintus, hade blivit tilldelad ett lag med tre andra svarta män. Det var synd, de borde ha arbetat tillsammans alla fem. Skulle de någon dag lyckas rymma fick Quintus klara sig på egen hand.

Under gårdagen hade legionärerna slitit som vanligt i en gruvgång där en ny åder med silver just upptäckts. Efter att ett stort stenblock lossnat och förts bakåt för att tas om hand av det andra arbetslaget, upptäckte Drusus att längst in i grottan var det inte helt mörkt. En svag ljusstråle sipprade in i den annars mörka tunneln. När Drusus la sin hand på stenen upptäckte han att ljuset lyste upp handen.

De undrade alla hur solljus kunde nå in i deras grotta så långt under marken. Den enda förklaringen måste vara att de huggit sig fram åt fel håll. Istället för att hugga sig in i berget, hade de huggit sig utåt mot klippan.

Snart skulle vakterna upptäcka deras misstag. De måste fort sätta för det lilla hålet så att ljusstrålen inte syntes. De högg till en sten som passade längst in i hörnet. Om en vakt närmade sig, gällde det att snabbt sätta stenen på plats. Som tur var tog sig vakterna väldigt ogärna in i den trånga tunneln där de arbetade.

Nu blev arbetet ännu hårdare. Tre man var tvungna att få ihop tillräckligt mycket silver för att hålla vakterna nöjda, medan den fjärde hackade sig in i berget där ljuset kom ifrån.

Efter att de lottat om saken, visade det sig att den råstarke Antonius skulle få börja arbeta med klippväggen. Efter att han slitit som ett djur hela dagen blev ljusstrålen starkare. Snart skulle hålet vara tillräckligt stort för en människa att ta sig igenom.

De visste inte hur högt upp de befann sig, hade de otur skulle fallet till marken bli för långt och de skulle alla förenas med gudarna i krigarnas himmel.

På kvällen satt Amund på jordgolvet i slavhyddan och ritade en enkel karta med hjälp av en pinne.

"När vi har klättrat ner från klippan, vad gör vi då? Inom ett par timmar kommer vakterna att upptäcka att vi är borta och sen börjar sökandet. De sitter till häst och vi går till fots. Vi kommer att vara fast relativt snabbt, efter högst några timmar."

"Vi måste få vakterna att tro att vi har gett oss av ut i öknen, men i själva verket gömmer vi oss här i närheten", föreslog Björn.
Drusus böjde sig närmare de andra så att de skulle höra vad han sa, det gällde att inte väcka de andra fångarna eller vakterna.

"Jag har tänkt på en sak, för att spara tid så kan vi stänga till tunneln genom att använda det stenblock som lossnar ur bergväggen när vi har hackat oss igenom."