Amunds Saga

Kapitel 9 År 60 e.Kr.

Den vackert stensatta härväg som sträckte sig mellan Misenum och Herculaneum borrade sig fram genom det vackra kustlandskapet. På ena sidan av vägen låg stranden och havet och mot landsidan sträckte sig det mäktiga berget Vesuvius upp mot det azurblå himlavalvet. På toppen låg snön fortfarande kvar, trots att sommaren snart var här.

Det tog en halv dag för en man på en frisk häst att ta sig från romarrikets viktigaste flottbas Misenum till handelsstaden Pompeji. På vägen passerade resenärerna Neopolis och den exklusiva badorten Herculaneum, som under sommarsäsongen fylldes med rika romare. Oftast var vägen full med vagnar, bönder, män, barn och kvinnor som gick, red eller åkte vagn, men nu var allt lugnt och stilla. Sommarsäsongen hade inte hunnit komma igång än.

På vägen gick en bonde med sina tre magra kor. Bondens två söner var också med på färden. Den yngste av sönerna satt på en av de magra korna och sjöng en stillsam ballad som handlade om förlorad kärlek. Tonerna från pojkens sorgsna kärlekssång spred sig i alla riktningar längs kusten.

Ljudet från klapprande hovar mot vägens stenläggning fick pojken att tystna tvärt. Bonden och hans två söner vände sig mot ljudet för att se vilka det var som kom ridande åt deras håll. De kunde se att det var en grupp med legionärer till häst som avbrutit pojkens skönsång. Bonden och hans söner drog med sig korna bort från vägen så att soldaterna skulle kunna rida förbi. Män och hästar passerade förbi den lilla gruppen i trav. Längst fram red en kraftigt byggd legionär. Bonden noterade att mannen verkade vara mycket längre än vad som var vanligt i södra Italien. Soldaten som red bredvid var kortare och hade brunt hår. De var precis som alla romerska legionärer, kortklippta och med renrakade ansikten.

Uniformerna som soldaterna bar var av ett enklare slag än de uniformer romerska legionärer använde. Istället för en kraftig rustning av metall, var de bara skyddade av en ringbrynja som bars under en tunika. Soldaternas beväpning bestod av en oval sköld med böjda kanter och en sköldbuckla i mitten. Längs midjan hängde det korta romerska svärdet. Männen bar också på en kastyxa instucken i bältet längs midjan.

Bonden hade sett den här typen av legionärer förut. De tillhörde legionens hjälptrupper, där bara utlänningar tjänstgjorde. Den brunhårige av befälen var utan tvekan av germanskt ursprung. Den längre av de två som red i främsta ledet tittade intresserat på bönderna medan han passerade förbi. Den andre mannen verkade däremot vara i sina egna tankar.

Hela gruppen med legionärer passerade förbi bonden och hans söner. De stod länge kvar och tittade efter soldaterna till häst som sakta försvann från deras synfält.

Amund vände sig om i sadeln. Bonden och hans söner stod fortfarande kvar på vägen och stirrade efter dem. Vilken sällsam sång, man skulle nästan kunna tro att pojken var sångare i något av de där galna romarnas tempel, tänkte han medan de red vidare.

Ibland kändes deras nya tillvaro nästan overklig. Det var som om allt det här inte var på riktigt, utan bara en av alla hans drömmar. Som nu när de sakta red på den här vackra härvägen. Inget liknande fanns i deras gamla hemland. Han såg sig om och njöt av utsikten mot havet och berget i fonden.

Björn funderade inte lika mycket på tillvaron som Amund utan tog dagen mera som den kom. Vackra naturupplevelser var kanske inte ett av Björns största intressen. Vin, kvinnor och sång däremot, det var Björns melodi.

Det var bara fem år sen de skrev på för att ansluta sig till legionen. Det kändes som om en evighet sen de först fick syn på Ubistammens by vid den romerska gränsen. Amund och Björn hade redan hunnit strida för Rom i Germanien, Syrien och Spanien. De hade fått slåss för sina liv nästan från första stund. Det var bara tack vare Catos skickliga ledarskap och utbildning som de fortfarande var vid liv.