Amunds Saga

Kapitel 46

Byn låg tyst och öde när de närmade sig. Amund och hans närmaste män red till häst, de övriga marscherade till fots.

En långhårig byracka var den enda som kom dem till mötes. Tystnaden bröts av hundens skall som ekade mellan långhusen.

Gysinge var en stor by med flera långhus utplacerade på rad efter varandra. En stig delade byn i två delar med långhus på varje sida.

Amund och hans krigare reda sakta fram längs stigen som ledde in mot ett litet torg som de efter en stund kunde skymta bortom långhusen.

Bredvid Amund red Einar. I sin vänstra hand höll han pålen med Torbjörns huvud. Amund kunde för sin inre blick se hur byns folk satt och tryckte inne i husen, antagligen fullständigt skräckslagna. Ryktet att de var på väg med deras hövdings huvud på en påle hade antagligen färdats före dem. Efter en stund kom de fram till torget mitt i byn. Einar gav order om att männen skulle sprida ut sig över torget så att de var beredda på anfall från alla håll.

Amund satt tyst en stund på sin häst och såg sig omkring. När han och Björn var unga män hade Agne med sin bara närvaro jagat iväg dem från Kivik. Nu satt han i Agnes by som traktens härskare. Agnes son och efterträdare var död med sitt huvud spetsat på en påle och hans hird låg begravd i en mosse utanför Håge. Med andra ord var nu byns innevånare helt utlämnade till hans godtycke.

Amund funderade på vad han skulle göra med byborna. Skulle han göra med dem som Agne gjorde med hans folk. Döda de flesta och skicka resten till närmaste slavmarknad?

"Einar ... låt männen leta igenom byn efter folket. Jag tror att det där är Torbjörns långhus. Hämta ut alla därinne åt mig. Låt alla stå i en klunga här mitt på torget", beordrade Amund och pekade mot det största av långhusen vid torget.

"Ni hörde vad er hövding sa", röt Einar. Gå igenom alla huset. Se till att ingen flyr ..."

Männen vände sig om började småspringande ta sig runt i byn. Snart kunde man höra gråt och skrik från kvinnor och barn som släpades ut mot sin vilja.

Einar gick in i Torbjörns långhus. Han stod en stund innanför tröskeln och lät ögonen vänja sig vid mörkret och röken därinne. Längs väggen satt ett tiotal personer. Ett par gamlingar, några trälar och trälkvinnor och längst bort i ett hörn satt en vacker ljushårig kvinna med sina fyra barn i olika åldrar runt sig.

De äldre tittade misstroget på Einar som stod och iakttog dem i dörröppningen. Kvinnan tittade med hat i blicken på honom. Barnen stirrade skräckslaget åt hans håll.

Einar förstod att det var barnens far som satt på pålen därute. Kvinnan var antagligen Torbjörns hustru.

"Ta med dig trälarna, barnen och gamlingarna och följ med mig ut", Einars grova röst ekade i salen.

Hans fodrande röst fick trälarna att rycka till och barnen att börja gråta ömkligt. Einar kunde inte annat än känna med barnen och kvinnan i deras svåra stund. De hade råkat ut för saker som han inte önskade sin värsta fiende. Men så var det i krig. Segraren tog allt och förloraren förlorade allt. Det var så Björn hade utryckt det.

Alla i salen tittade frågande på kvinnan i hörnet. Först hände inget. Hon fortsatte bara att stirra på Einar. Men så sjönk hon ihop på stolen som om hon förstod att det inte var någon idé att kämpa emot. Nickade sakta och reste sig upp.

"Kom barn så går vi ut", sa hon tyst med en röst som inte riktigt bar henne och började gå mot dörren med barnen hängande i kjolarna.

När Einar kom ut ur långhuset med husets innevånare i släptåg efter sig hade de övriga redan samlats ihop på torget. Det stod tryckta mot varandra.