Amunds Saga

Kapitel 17

När doften av nybakat bröd nådde Terentius näsborrar ryste han till av välbehag. Det förvånade honom. Doften var så välbekant att den inte ens borde få honom att reagera, men reaktionen var alltid densamma. Dag ut och dag in. Med ett leende såg han sig omkring i butiken. Terentius såg att bagarna njöt lika mycket av den välkända doften som han själv.

Han tyckte det var ett gott tecken och såg in i bagarstugan. Två av bagarna formade bröd av degen, de andra två förde in brödet i den heta bakugnen. Långt innan solen gick upp började bagarna elda i ugnen för att den skulle hinna bli ordentligt varm. Ute på innergården stod kvarnen som malde vetet till mjöl. En av de två åsnor som bodde i stallet ute på gården stod tjudrad vid kvarnen. En slav drog åsnan runt i en cirkel runt kvarnen, åsnan drog i sin tur runt två roterande stenar som malde sönder vetekornen.

Terentius övervakade alltid de viktigaste kundernas beställningar själv, han ville vara säker på att det inte tummades på kvalitén. Vissa av de andra bagerierna blandande ut mjölet för att göra en större vinst. Det fick inte ske i Terentius bageri, eftersom anledningen till bageriets goda rykte var att mjölet aldrig blandades ut.

Paulina arbetade ute i butiken. Hon stod vid disken och sålde bröd till kunderna. I dag var det tomt där inne, kunderna lyste med sin frånvaro samtidigt som kön var lång hos konkurrenten på andra sidan gatan.

Terentius skickade iväg slavarna med den färdiga leveransen av nybakat bröd. Det var den sista för idag. Många av deras gamla stamkunder vågade inte köpa bröd i deras bageri längre. Ryktet att familjens patronus och hans familj blivit stämplade som statens fiender, och sen dömda till döden, spred sig som en löpeld genom Herculaneum. Umgicks man med en person som var klient till en dödad patronus, kunde man mycket väl dras med i olyckan. Nej, då var det bättre att hålla sig borta. Ett illasinnat rykte kunde räcka för ett besök av det fruktade pretorianska gardet.

Lucius var i skolan. Han gick i den allmänna skolan som höll till under portiken vid forum. Läraren var en sadist som ägnade sig åt att misshandla pojkarna istället för att lära dem latin. Därför bestämde Terentius och Paulina att anställa en lärare åt Lucius. De bästa lärarna var från Grekland eller Alexandria i Egypten, men alla lärare med fina vitsord var redan knutna till andra betydligt rikare familjer, eller så var de för dyra att anlita.

Terentius avbröts i sitt arbete av att Paulina ropade på honom.

"Vid Jupiters skugga, vad vill hon nu?" tänkte han irriterat.

"Terentius, varför svarar du inte?" ropade hon igen.

"Paulina, jag har inte tid nu", skrek han tillbaka.

"Men det är en herre från Alexandria som vill prata med dig."

"Alexandria? Vad gjorde en man från Egypten i bageriet? frågade sig Terentius medan han borstade tunikan fri från mjöldamm och sakta gick ut i butiken.

Den mörkhyade mannen från Alexandria var drygt trettiofem år gammal. Han var klädd i en tunika som räckte ända ner till fötterna. Håret var svart, bakåtkammat och betydligt längre än vad som var vanligt bland romare.

"Välkommen min herre, vad kan jag stå till tjänst med?"

"Mitt namn är Hieronymus", sa främlingen med en djup bugning.

Terentius bevarade bugningen och väntade på att Hieronymus skulle fortsätta.

"Anledningen till att jag kommer hit är inte för att jag behöver köpa bröd."