Amunds Saga

Kapitel 3

"Där nere mina pojkar, där har ni Kivik", sa Odd och pekade mot byn nere i dalen. Amund och Björn studerade intresserat byn som de hört så mycket om men aldrig sett med egna ögon. Kivik verkade bestå av fler gårdar och uthus än Håge.

Från utsiktspunkten uppe på höjden kunde de i lugn och ro studera byn utan att själva bli sedda. Det var tidig eftermiddag, solen stod högt på himlen. Vårsolen fick snön att börja smälta och man kunde nästan känna lukten av vår i luften.

I nästan två månader hade de varit på flykt från Håge. Efter att de vänt den brinnande byn ryggen hade de sprungit söderut på isen hela natten. Isen hade varit hård och fast, till skillnad mot snön längre inåt land som var meterdjup. De skulle aldrig ha klarat av att pulsa sig fram genom snön.

När nu endast ett par timmar återstod av dagsljuset gjorde Odd halt. De grävde med gemensamma krafter bort snön runt en stor gran som stod en bit in i skogen. Odd samlade kvistar och grenar som han sen med van hand flätade till ett tak, andra kvistar fick tjäna som golv. När de med sina bara händer skottat upp snö till väggar kröp de in i sin enkla hydda. Amund och Björn kröp ihop tätt intill Odds kraftiga kropp. Han höll om dem och liggande tätt tillsammans tog tröttheten ut sin rätt och de föll alla tre ner i en djup dvala. Flera gånger under natten väcktes Odd av att pojkarna skrek och grät i sömnen. I drömmen såg de den brinnande byn om och om igen. Odd såg framför sig kvinnorna som släpades iväg i håret, en av dem kunde ha varit Ingeborg. Han hoppades att hon var död, att bli ivägsläpad och såld som slav på någon av marknaderna i trakten var ett öde värre än döden.

Till slut kom gryningsljuset. Odd ruskade om Amund och Björn och tillsammans rev de hyddan och sopade undan alla spår efter sin viloplats. Odd hade lyckats få med sig sina vapen ut ur Ragnars långhus. På ryggen bar han sin sköld och sin pilbåge. Ett koger med pilar hängde i ett bälte över axeln. Svärdet var fäst på hans vänstra höft och på den högra hans kniv. Det var långt till Kivik, de skulle vara tvungna att ta omvägar kring byar, där de inte längre betraktades som vänner utan fiender.

Odd räknade med att de skulle tas väl emot i Kivik, han och Ragnar hade många vänner i handelsbyn. En duktig handelsman och krigare som Odd var alltid välkommen på marknadsplatser som Kivik. De skulle antagligen inte tacka nej till en extra arm, men helt säker kunde han inte vara.

De gav sig av igen. Skogen var full av vilt och Odd var en skicklig jägare, så de skulle inte behöva svälta. Fast de var tvungna att ta sig fram snabbt. Risken var stor att deras fiender skickat ut män till häst för att leta efter dem. Ragnars bror och son ville de inte ha kvar i livet, det skulle bara ge nya problem längre fram.

Odd undrade hur deras fiender kunde ha tagit sig fram till byn utan att bli upptäckta. Likaså frågade han sig hur de hade känt till exakt var byns svaga punkter i försvaret funnits. Han antog att någon måste ha förrått dem. Frågan var bara vem? Någon av hirdmännen kanske? Fick han veta vem det var skulle han göra processen kort med den mannen.

De traskade vidare genom snön. Ibland blåste det så hårt att de nästan kände sig som förblindade. Det var bara Odds fantastiska väderkorn som gjorde att de inte gick vilse i snöyran.

Efter några dagar ebbade snöstormen ut. Den isande kylan avtog i samma takt som snöstormen. Förföljarna hade inte tidigare kunnat se dem på grund av den dåliga sikten, men nu tittade solen fram mellan molnen. Odd drog ner på takten och såg sig noga omkring medan de gick. Han förstod att när det blev bättre väder skulle fienden ge sig ut för att leta reda på dem.

Flera gånger de närmaste dagarna stötte de på män till häst. De grävde ner sig i snön och låg helt stilla. Så fort ryttarna passerat utan att märka av deras närvaro fortsatte de fram längs kusten. På sin vänstra sida hade de den stora vita ismassan och på sin högra de oändliga barrskogarna. När de kom längre söderut byttes barrskogen ut mot lövskog. Träd av en, bok, ek och björk fyllde nu skogarna.