Amunds Saga

Kapitel 15 År 70 e.Kr.

Terentius Neo och hans familj bodde vid en smal gränd som låg inklämd mellan två större gator. Gränden var inte bredare än att en häst och vagn knappt kunde ta sig fram. Husen vid gränden var putsade i starka färger och uppförda i två våningar. Fasaderna var stängda och slutna mot gatan för att öppna upp sig mot gårdarna längs husens baksida. Övervåningarna hade balkonger av trä som sköt ut över trottoaren på båda sidor och gav skugga åt grändens innevånare. Däruppe kunde man se tvätt röra sig lätt i den svaga vinden från havet. Ljudet från människorna som bodde där sipprade ut på gatan nedanför.

Lucius lekte på gatan utanför familjens hus med sina lekkamrater. De andra pojkarna var i ungefär samma ålder som Lucius och bodde i husen längs gränden. Det roligaste pojkarna visste var att spela kula under balkongen på trottoaren.

En av de andra pojkarna, som bodde mittemot Lucius, hade just vunnit den senaste omgången. Om han vann igen skulle Lucius stenar vara förlorade. Lucius ville inte förlora. Han kände sig nervös medan han stod där och väntade på att Gaius skulle kasta sin kula mot pyramiden av små runda stenar.

Gaius var en storvuxen pojke. Hans hår var rött, till skillnad från de andra pojkarnas svarta. Det gick ett rykte bland barnen att Gaius förfäder på hans mors sida inte kom från Italien utan från Germanien. Det skulle ha varit från sin germanska mamma som Gaius fått den röda kalufsen. Men på grund av att Gaius far tillhörde en anrik och mycket rik släkt, och det faktum att Gaius var den starkaste bland pojkarna, var det ingen som vågade påstå det när han hörde på. De som begått det misstaget tidigare hade åkt på rejält med stryk. Gaius visste om att de andra var rädda för honom och utnyttjade sitt övertag för att få sin vilja fram.

Lucius tyckte inte om när han lekte översittare. Det hände ganska ofta att de slogs på gatan och slagsmålen slutade alltid med att Lucius tvingades erkänna sig besegrad, men en dag skulle han segra. Det var Lucius övertygad om, såvida han nu inte hann bli ihjälslagen innan dess.

"Flytta på er, det är min tur nu", ropade Gaius och knuffade undan sina kamrater. De andra pojkarna flyttade sig ur skottlinjen. Gaius tog sikte och kastade stenen mot pyramiden. Först rullade stenen rakt mot pyramiden, men precis innan den skulle träffa, stötte den istället till en utstående kant på en av de stora stenar som trottoaren var byggd av och vek åt sidan utan att träffa. Lucius drog en lättnadens suck. Nu var det hans tur att kasta. Gaius skrek till av besvikelse, han hade varit övertygad om att segern var hans.

"Nu är det min tur." Lucius tog ett djupt andetag. Han siktade noga och kastade stenen. Kastet kändes perfekt. Den lilla gråa runda stenen for som en projektil efter marken och med en kraftig smäll slog Lucius sten sönder pyramiden.

"Jag vann!" skrek Lucius upphetsat och sprang fram till stenarna för att samla ihop sin vinst. De andra pojkarna stod kvar och såg på medan deras stenar försvann ner i Lucius påse.

En bit bort hördes ett taktfast ljud som Lucius och de andra pojkarna bara hört en gång tidigare. Det var den där gången när de skulle till Pompeji för att sälja bröd på marknaden. Terentius hade låtit pojkarna följa med. De hade suttit längst bak i vagnen och dinglat med benen medan Terentius suttit där framme och kört ekipaget. När de hade kommit ungefär halvvägs till Pompeji hade de sett en kohort med legionärer som marscherat åt andra hållet. Alla pojkarna i vagnen hade stirrat på de kraftiga krigarna, där en del hade haft stora ärr i ansiktet som ett minne av sina strider.

Lucius glömde för en stund bort sin påse med kulor som låg på trottoaren bredvid honom. Gaius såg att Lucius var distraherad av ljudet från soldaternas spikskodda sandaler. Han ställde sig närmare Lucius. När han kommit tillräckligt nära sträckte han ut handen och drog till sig påsen med kulor och började springa från platsen med sitt byte.