Amunds Saga

Kapitel 43

Amund stod bredvid sin skeppare och såg ut över kusten som passerade revy på deras babords sida. Oändliga barrskogar sträckte sig från kusten in mot land. Man kunde nästan tro att landet låg helt öde. Amund drog sig till minnes att längre inåt land låg byar omgivna av betesmark och små tegar. Under nattens mörker kunde de se skenet från lägereldar som lyste som gula fladdrande punkter i det annars så kompakta mörkret.

Under seglatsen norrut hade de hållit sig långt ut till havs under dagtid för att slippa hamna i strid med stammarna som bodde längs kusten. På nätterna hade de ankrat en bit från land, vid någon ö eller vik där de kunde finna lä. Tack vare förråden de fått i Kivik skulle de klara sig hela vägen till Håge utan att behöva gå i land. Det gällde att Agne och hans anhang fick så lite förvarning som möjligt.

För några dagar sen hade de passerat mellan fastlandet och den stora ön Öland på styrbords sida. Ölänningarna var kända för att vara krigiska. Flera roddbåtar hade gått ut från Ölands södra udde för att ro ikapp handelsskeppet från Romarriket. Men som tur var hade de inga segel. Med hjälp av en frisk bris från land seglade de snabbt ifrån Ölänningarna.

Segel var en nymodighet så här långt norrut, men det tänkte Amund ändra på. Håges skepp skulle ha segel som fylldes med luft och gav skeppet en fart som de andra stammarna bara kunde drömma om ...

Snart skulle de segla in i ytterskärgården. Där innanför låg havsviken vid vars kust deras barndomshem var beläget. Amund avbröts i sina tankar av att Björn kom gåendes mot skeppets styråra. Han hade just tränat med männen. Något de gjorde varje dag. I annat fall skulle de ha förlorat sin styrka när de skulle behöva den som mest.

"Är männen redo för strid?" undrade Amund när Björn kom fram till honom.

"De är redo ..." konstaterade Björn, "Agne och han son kommer att behöva tio gånger så många män för att en chans."

Medan de stod och pratade styrde rorsman in skeppet mellan öarna i den yttre skärgården.

"Var det här någonstans vi blev förföljda av den där vargflocken", undrade Björn och tittade in mot stranden.

Amund nickade till svar.

"Jo ... det var här någonstans. Tysta stod de och såg sig omkring. För sina inre blickar kunde Amund och Björn se Odd som gick på isen med dem tätt efter. Amund kunde fortfarande känna kylan mot kinderna när han tänkte tillbaka på deras march över isen.

"Det var tur för oss den gången att Odd var så skicklig med båge och pil ..."

"Ja ... det var tur", svarade Björn eftertänksamt.

Snart skulle mörkret lägga sig över trakten. Amund gav order till rorsman att han skulle styra in mot en obebodd ö längre fram. Där skulle de gå iland och planera för den sista rodden in mot Håge ...

På stranden i skydd av den täta växligheten tittade några brunbrända hårda ansikten förvånat på det stora skepp som förberedde sig för att lägga ankar vid en ö lite längre ut.

Deras långa hår var uppsatt i en knut i nacken och ansiktet ramades in av ett svart skägg. Sakta lät de bladverket skyla sina ansikten igen och utan att säga ett ord vände de om och småsprang lätt framåtböjda från platsen. Det skulle ta dem flera timmar att ta sig tillbaka till hembyn. Främlingar på ett stort skepp ... Det här ville deras hövding få reda på så snabbt som möjligt. När de kommit en bit i skogen rätade de på sina ryggar och ökade takten till språngmarsch. På några ögonblick var de borta utan att lämna några spår efter sig.