Amunds Saga

Kapitel 28

Sabas huvudstad Marib låg långt inne i landet. För att nå den sägenomspunna staden var man först tvungen att ta sig genom öknen Rub al Khali. Marib och den bördiga dal som omgav huvudstaden skyddades av sand- och stenöknar på alla sidor.

Det var de här heta och obarmhärtiga öknarna som stoppat den romerska expedition som utsändes av Kejsar Augustus, under ledning av den romerske Generalen Aelius Gallus. Kejsar Augustus ville komma över sydarabiens omättliga rikedomar, men Aelius Gallus och hans legionärer gick under i öknen.

"Skulle det här vara det förlovade landet fyllt av mjölk och honung, det enda de har i Arabien är sand och sten", spottade Björn ur sig med föraktfull min.

"Det ska inte vara långt kvar nu, inom ett dygn borde vi vara framme i Marib", svarade Amund lugnt.

"Kan vi lita på de här araberna ... hur vet vi att de inte leder oss rakt ut i öknen och sen lämnar oss att dö av hunger och törst? " undrade Lucius och tittade misstänksamt på krigarna från Saba som red en bit längre fram.

"Jag har varit i Marib, det var längesen, men jag kommer ihåg vägen, jag kan försäkra herrarna att vi inte blir lurade", sa Hieronymus.

"Hieronymus har rätt, Marib ligger norr om Hadramaut, jag har följt solens bana på himlen under hela dan. Araberna tar oss norrut så det verkar som de tänker föra oss till Marib", konstaterade Amund och ändrade ställning i sadeln. Smärtan i musklerna efter den långa kamelritten började bli värre.

"Vad tror du Björn, tror du araberna försöker att lura oss?"

"Just nu ser det ut som om de för oss i rätt riktning, precis som du sa. Men vad som händer när vi kommer fram till Marib, det är det ingen som vet. Vi bör vara på vår vakt när vi börjar närma oss murarna", sa han med bekymrad min.

"Man kan undra vad som fick den där feta prefekten i Hadramaut att ändra sig. Jag trodde först att han tänkte skicka oss direkt till silvergruvorna", fortsatte Björn vänd mot Amund.

"Det låter som han fick besök av en budbärare från Marib", svarade Amund och log mot Björn.

"Någon verkar vara mån om att vi ska komma fram oskadda till Marib", sa Björn och nickade mot de arabiska vakterna.

"Det måste vara Kungen själv som har beordrat att vi ska tas emot på bästa sätt, i annat fall hade vi inte blivit utsläppta från Hadramaut."

"Du har säkert rätt." Björns ansikte sprack upp i hans vanliga flin. Han sträckte på sig och bytte ställning i sadeln.

Sakta red de genom det brungrå ökenlandskapet och när det blev sen eftermiddag mötte de små grupper av människor iklädda svarta vida kläder som gick ända ner till de sandalprydda fötterna. De vandrade tillsammans med sina getter och åsnor. Vakterna skrek något på arabiska till beduinerna. De drog undan sina djur så att kamelerna kunde passera. Beduinerna stod efter vägkanten och stirrade på främlingarna som dök upp i deras väg.

Efter en stund började det brungrå landskapet att ändra färg för att efter ytterligare en timmes ritt övergå i frodig växtlighet. Kanaler med porlande vatten följde vägen de red på. Kanalerna spred ut sina tentakler i alla riktningar.

"Här har vi svaret på var all den här växtligheten kommer ifrån", utbrast Lucius och pekade på kanalerna med det brusande vattnet.

"Sant! men var kommer allt vatten ifrån? vi är ju mitt i öknen", undrade Björn och såg sig omkring. Det måste finnas någon underjordisk källa här i närheten, tänkte Amund förvånat. Någon annan förklaring till landskapets plötsliga omvandling från torr sand- och stenöken till ett tropiskt paradis kunde han inte se.