Amunds Saga

Kapitel 11

Amund tittade en sista gång på Bilqis. Hon som nyss varit så full av liv låg nu där kall och orörlig. Tårar rann sakta ner för hans kinder. Amund tänkte att han borde torka bort tårarna från sitt ansikte men saknaden kändes så tung att han inte orkade lyfta armarna. Kroppen kändes orörlig, som om den vore förlamad. Tiden verkade stå stilla. Allt runt omkring rusade på som vanligt, men för Amund kändes det som om han satt stilla och såg livet rusa förbi.

Till slut tvingade han sig att vända blicken ifrån henne. Han måste få sina förlamade lemmar att börja arbeta igen. Med en kraftansträngning som nästan kändes övermänsklig lämnade han över Ragnar till slavinnan. Amund reste sig och gick med tunga steg ut ur sovrummet. I hallen stod Björn och väntade på honom.

"Hur är det med dig, min vän?"

"Bilqis finns inte mer, hon har lämnat mig och gått till gudarna." Amunds röst sprack av alla känslor som vällde upp inom honom. De omfamnade varandra. Sen stod de båda tysta en stund, båda tagna av sorgen.

"Kom du bara för att beklaga sorgen?" undrade Amund och tittade bort så att Björn inte skulle se tårarna i hans ögon.

"Nej, men ryktet om Bilqis död och din stora sorg har spridit sig över hela förläggningen. Alla i legionen är oroliga för dig, vi vet alla hur mycket du höll av henne ..." Amund tvingade fram ett leende.

"Jag tänkte gå hit för att se hur du mådde, men så fick jag en order från lägerprefekten", fortsatte han.

"Jaha, vad gäller saken?"

"Vi har fått marschorder. Legat Corbulo har begärt omedelbara förstärkningar till kriget i Armenien. Kejsar Nero har godkänt att fjärde legionen marscherar så snart det är möjligt. Lägerprefekten, Paccius Orfitus, vill att ni ansluter till centurian så snart ni ...", han slog ut med armarna, "jag menar, när dina privata affärer är avslutade."

"Tack Björn." En stunds tystnad. "Du kan svara Paccius Orfitus att jag ansluter mig till centurian så snart jag har tagit hand om begravningen." Björn nickade till svar, omfamnade Amund och vände sig om och gick ut ur huset.

Amund stod kvar en stund i hallen och funderade. Först måste han ordna med Bilqis begravning. Sedan var han tvungen att se till att pojken togs väl om hand eftersom det inte skulle gå att ta honom med sig ut i fält. Några närmare vänner bland de civila hade han inte i Misenum. Amund fick ordna så att pojken blev omhändertagen av en amma. Tanken på att han skulle bli tvungen att lämna bort Ragnar kändes som om någon placerat en låda med is på hans bröst. Han blev helt kall inombords. Hur skulle han någonsin bli av med den här iskalla känslan av ofattbar saknad - saknaden efter de människor han älskat mest i livet och som han aldrig någonsin skulle träffa igen. Hur?

Några dagar senare stod han med hela sin kohort nere i hamnen i Misenum. Begravningen var precis över. När de tände likbålet kändes det som om han inte orkade leva längre, att det var lika bra att han kastade sig i bålet och gjorde slut på sitt lidande en gång för alla.

Björn stod nära honom under hela ceremonin. Amund såg att han undrade hur det var fatt med honom. Inte ens efter bränningen av Håge hade Björn sett Amund så här förtvivlad. Röken från Bilqis likbål reste sig högt och rakt mot himlen.

"Min vän", sa Björn försiktigt. "Hon är nu hos gudarna, de har tagit emot hennes själ. Bilqis kommer att vänta på dig tills din tid är kommen."

"Ja, de har tagit emot henne med öppna armar." Han sträckte armarna mot himlen som för att komma henne lite närmare. "Hon är i Frejas sal nu, där har hon det bra tills jag kommer och hämtar henne." Tanken på kärleksgudinnans moderliga omsorger lindrade den stora sorg som han bar i sitt bröst.