Amunds Saga

Kapitel 14

De överlevande från slaget om Rhanderia fick lämna ifrån sig vapen och rustning till sina nya herrar. En lång rad med oxdragna vagnar stod uppställda i dalen nedanför den höjd som blivit Amund, Björn och de andra legionärernas sista utpost i kriget mot perserna. Persiska soldater utrustade med långspjut gick längs med leden och såg till att ingen gjorde motstånd, utan lugnt lämnade ifrån sig sina vapen och tillhörigheter. Amund och Björn lämnade ifrån sig hjälmarna i den första vagnen, svärden i den andra och rustningarna i nummer tre. Det enda de fick behålla var tunikor och benkläder.

Männen runt omkring stod med hängande huvuden och begrundade sitt öde.

"Träl ...", spottade Björn ur sig. Han smakade på ordet. "Träl, hur kunde det här äventyret sluta så illa att vi slutade som trälar?"

Amund rynkade på ögonbrynen och fnyste.

"Med en niding till legat kan allt hända."

"Det svinet sålde oss till perserna." Björn knöt händerna av återhållet raseri.

"Det ser ut som om våra bröder redan har gett upp", konstaterade Amund när han såg sig omkring bland de modstulna männen. "Vi får inte ge upp, inte du och jag."

"Nej, vi måste ta oss ur det här med livet i behåll, kosta vad det kosta vill."

"Får jag en dag tag på den där legaten, ska jag strypa honom med mina egna händer."

"Jag hjälper gärna till ...", Björns ansikte brast upp i ett stort flin vid tanke på legatens framtida öde.

Perserna gick runt och knöt slavarnas händer med ett grovt rep. Repet kopplades ihop med mannen framför. Amund gick bakom Björn. Nu skulle hans synfält begränsas under lång tid av hans bredaxlade kusin. Med piskor och spjut började perserna att tvinga kolonnen med romerska slavar att röra sig framåt.

En av de persiska vakterna slog till Amund med piskan. Han grinade illa av smärtan. Vakten gav honom ett slag till över ryggen med piskan. Slaget fick Amund att nästan tappa balansen och falla raklång i gruset, men i sista stund lyckades han få fram ett ben och undvek att falla. Vreden blommade upp i hans kropp och musklerna spände sig till bristningsgränsen medan han stapplade vidare. Han tittade på vakten under lugg. Han ville inte ge vakten någon ny ursäkt för att han skulle använda piskan. Soldaten bar persernas underligt formade hjälm på huvudet. Den täckte hela ansiktet förutom lufthål för ögon och näsa. Amund kunde se vaktens bruna ögon röra sig under hjälmen. Nu har jag fått någon att hata, tänkte Amund. Om inget annat kommer att hålla mig vid liv så kommer hatet till det där svinet att göra det.

Efter en stund tröttnade vakten på att terrorisera Amund och Björn med sin närvaro och gick längre fram i kolonnen för att hitta något nytt offer. Björn passade på att vända sig mot Amund när vakten för en stund försvann bort.

"Var tror du de tänker föra oss?" viskade han.

"Om man följer solens bana på himlen ser det ut som om vi är på väg djupt in i Armenien. Kanske ända in i persernas rike."

"De kommer nog att försöka arbeta ihjäl oss", sa Björn tyst.

"Det är nog så sant som ...", samtalet avbröts av att vakten tittade åt deras håll. De hann precis vända huvudena framåt och nedåt som alla de andra slavarna.

Marschen blev snabbt till en dödsmarsch. Ökenhettan under dagen och den isande kylan under natten fick antalet män i kolonnen att minska. Vakternas användning av piskan på fångarnas ryggar slet upp sår som på en del män började vara sig. Amund och Björn hade gott läkkött så de klarade sig. Långa vita ränder i det bruna skinnet visade var slagen tagit.