Amunds Saga

Kapitel 10

Amund och Bilqis hade just ätit middag, nu satt de tätt tillsammans. Hon njöt av hans varma hårda kropp, han av hennes kvinnliga doft och mjuka fasta hud och när mörkret la sig över trakten älskade de passionerat.

Efteråt satt hon i mörkret och tittade på honom. Han var helt slut efter att ha varit på manöver i nästan tre veckor. Täcket täckte underkroppen, medan Amunds muskulösa och brunbrända överkropp var blottad. Kroppen var täckt av ärr från skador han fått under sin tid i legionen. Bilqis lät fingrarna glida över ärren. Om hon skulle berätta var det bästa läget nu för Amund höll på att somna.

"Amund, snälla somna inte än, jag har en sak som jag måste berätta för dig", utbrast Bilqis samtidigt som hon ruskade om honom.

"Kan vi inte ta det imorgon Bilqis?" svarade Amund med sömndrucken röst.

"Amund, jag ska ha ett barn", ropade hon rakt ut i mörkret. Amund satte sig upp i sängen. Klarvaken.

"Säg det där igen, Bilqis."

"Vi ska ha ett barn, Amund."

"Är du säker?"

"Inte till en början, men nu är jag helt säker." Amund tystnade för ett ögonblick, beskedet kom så plötsligt att det tog en stund innan han riktigt kunde ta in det.

"Ett barn, vårt barn?" viskade han och sökte hennes blick.

"Ja Amund, vårt barn." De kysstes i mörkret. Han log med hela ansiktet. En tår föll från hennes lena kind. Han torkade bort den med handen. Bilqis drog en suck av lättnad och slutade darra. Hans reaktion gjorde henne glad och lättad. Det hände att män sålde sina slavinnor när de blev gravida, det var ett enkelt sätt att slippa ta ansvar för barnet.

Graviditeten verkade inte påverka Bilqis, tvärtom blev hon om möjligt ännu vackrare. Hyn blev slätare och ansiktet fick en vacker ton. Amund kände sig lycklig när han såg hur hon njöt av att bära hans barn, samtidigt som han kände en gnagande oro inför förlossningen. Risken var stor att mor och barn inte skulle överleva.

Så fort en ordonnans kom till lägret fick han en klump i magen, med svettningar och förhöjd puls. Ibland upplevde han det som om han inte fick luft. På samma sätt märkte han pulsen öka och att varje andetag kändes fantastiskt när ordonnansen red iväg utan att han fått något brev. Då kunde han andas ut av lättnad.

När så tiden för barnets födelse äntligen kommit, och han skickat bud efter barnaföderskan, blev han placerad i köket. Han satte sig på stolen vid fönstret. En flaska vin och en bit bröd fick bli hans sällskap under natten. Bilqis skrik gav honom rysningar efter ryggraden. Nu skulle man haft ett horn fullt med mjöd istället för det här mjäkiga vinet som romarna envisades med att dricka, tänkte han medan han lät drycken fukta strupen. Om mor och far ändå varit här. Far skulle ha suttit med ett horn med mjöd i handen. Hirden skulle också suttit med. Trälarna skulle ha gått runt vid borden för att servera mat och se till att hornen alltid var fulla. Mor skulle, med all sin erfarenhet, ha varit inne i sovrummet för att stötta Bilqis. Själv skulle han ha suttit och lyssnat på männens skryt om fornstora dagar och följt trälinnorna med blicken.

I gryningen blev det helt tyst bakom den stängda sovrumsdörren. Amund blev kallsvettig av rädsla, vad hade hänt, varför blev det så tyst?

Efter en stund bröts tystnaden av ett gällt skrik. Först förstod han inte varför Bilqis lät så konstig, men sen begrep han. Det var inte Bilqis som skrek, det var barnets skrik - barnet var fött.

"Bilqis!" Amund sprang fram till sovrumsdörren och slet upp den. Därinne stod barnaföderskan med ett litet bylte i famnen, och det var därifrån skriket kom. I sängen låg en utmattad Bilqis, blek men vid liv. Amund pustade ut. Hon levde.