Dante är arg, för första gången ser jag honom riktigt arg. "Jag tänker förhelvete inte vara med på nått jävla party" snäser han "Men vad i helvete, jag tänker inte" fräser han vidare, lägger på och suckar ilsket "Din mamma?" frågar jag och han nickar, innan han reser sig upp och smäller igen ytterdörren. När han kryper upp bredvid mig igen känner jag blodlukten, direkt "Dani, vad i helvete?", jag tänder lampan så jag kan se honom, och sätter nästan spottet i halsen.
Försiktigt och tassandes får jag med mig honom till badrummet, plåstrar ihop honom så gott det går, innan jag låter honom sova "Vad har du gjort vännen?" frågar jag ut i tomma luften, väntar mig inte ett svar, utan kysser honom på pannan innan jag kryper ihop bredvid honom. Jag känner redan för mycket, åtminstone för honom, för första gången på länge ser jag faktiskt en lösning, en framtid och tillochmed en ljus sådan. Jag borde inte, men jag lägger armarna kring honom och suckar, varför får stans framtida pundarkung mitt hjärta att bli galet?
När solen går upp sover han fortfarande, jag ligger kvar och betraktar honom en lång stund innan han vaknar, innan han kysser mig, innan jag första gången ser honom utan en stor t-shirt i dagsljus, innan jag för första gången förälskar mig i hans skarpa nyckelben och innan han ser upp på mig, ler, nykter. "Fuck", mumlar han, tar sig i ansiktet och ser förvirrat på mig "Vad i helvete Hampus? Det är sår, inte benbrott".
YOU ARE READING
A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs
FanfictionJag hade kunnat dö för killen som egentligen är för ung för mig, vi festar, gråter och filosoferar. Men hinner verkligheten ikapp oss tillslut? Backstoryn till "Kan du lova att tända ett ljus för mig", och är skriven ur Hampus perspektiv. Från dåtid...
