A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

3:1

Tågresan dit är värre än tågresan från Stockholm, saknar honom mer än någonsin, särskilt nu när han inte är okej längre. Jag hoppas bara att det är ett missförstånd, men vet nog innerst inne att han faktiskt försökte ta livet av sig och jag kan inte låta bli att undra, knarkade han? Drack han? Hoppade han?

Men det är värre än jag ens kunnat föreställa mig, hade det inte varit för det blonda håret och ansiktsdragen jag aldrig kommer glömma, han ser mer död ut än levande, ögonen utstrålar allt och inget. Dante är oigenkännlig, den tidigare utstrålningen och hållningen är som bortblåst, och när han ser mig är det nästan värst, han brister ut i gråt, inte bokstavligt talat utan gråter på det där tysta och vad som hade varit vackert viset, om det inte hade varit han som gjort det. Han ser bara på mig, med tårarna rinnandes nedför kinderna, frågar tillslut varför jag är här, jag sätter mig ner, ser rakt genom plexiglaset och tvingas hålla tillbaka tårarna. "Hej vännen" jag försöker le, men det känns bara krystat "Hur är det?", han ser mot sjuksköterskan som står ett par meter ifrån honom, men han vänder inte tillbaka blicken, yttrar bara orden som gör ont "Du lämnade mig".

"Jag är här nu, Axel berättade", jag försöker att hålla mig lugn, men vi båda är helt annorlunda jämfört med de vi var då, helare och lyckligare "Du lämnade mig, lämnade mig hos morsan" upprepar han bara. Jag ser skyldigt ner på mina skor, biter mig i kinden "Jag önskar jag kunde hålla om dig, men jag trodde det var bäst så, din mamma var redan hård mot dig" förklarar jag, eller försöker förklara, jag vet redan att han inte vill lyssna, men jag försöker ändå. "Jag klarade vad som helst, så länge du fanns kvar, jag trodde jag skulle dö och sen försvann Rosanna", han mumlar bara fram orden och jag får anstränga mig för att höra vad han försöker få fram. Jag stirrar på honom, kunde aldrig ens drömma om att Rosanna skulle dö "Herregud, när då? Jag trodde du slutade posta eftersom det kändes fånigt", han viker undan med blicken, krossar mitt hjärta mer än jag redan gjort själv.