A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

2:8

Livet i Göteborg är konstigt, jag röker med Ludde, festar och hittar mig ett kompisgäng, försöker att inte påminnas mer än nödvändigt om Dantes existens, hänger upp hans tavlor i köket när jag väl har fått tag i min lägenhet. Håller koll på Instagram och chockas över hur han knappt postar nått på Rosanna längre, men utgår från att det är en fas. Jag inser att han och Romme fortfarande är vänner och att någon Ludwig hittat till deras liga igen. Men jag ser aldrig någon annan, våra gamla bilder ligger kvar, trots att han har en stor umgängeskrets och inte borde ha några problem med att hitta någon som tycker om honom. Jag ställer upp bilder på oss på en hylla, svarar bara svävande när någon frågar om vem den blonda killen är, tänker tillbaka på vår sista jul, där han firade med oss på morgonen innan han begav sig hemåt igen. Hem och hem, fan, han har aldrig haft något hem på Östermalm, särskilt inte efter att hans pappa börjat jobba ännu mer, jag ångrar att jag stack, varje dag och därför röker jag mer än någonsin. Röker för att glömma hans blonda hår och leendet.

Försiktigt raderar jag hans nummer, biter mig bekymrat i kinden, vägrar svara när någon från mitt tidigare, och betydligt lyckligare, liv ringer oavsett om det är Tim, Mark eller Oliver. Den enda jag svarar är Ludde, vi båda försöker lära oss hur man tar sig fram med spårvagn.

Jag låtsas vara lycklig, kväver hjärnan i plugg och böcker, hjärtat i alkohol och cigg, försöker glömma honom och sluta undra om han har bränt alla bilder på oss, varenda liten lapp, har han eldat upp dem än? Har han kvar silverlänken kring ankeln, eftersom den var för stor för hans handled, eller har han slängt den?

Allt jag vet är att han lever och det är vad som tar mig upp ur sängen om mornarna, inte sitt och röka hela dagarna, utan gå till skolan och åtminstone låtsas bry mig om allt annat, jag gör det som klyver mig mest, ger fan i Dante och försöker leva så gott jag kan.

"Jagad av det förflutna eller?", Ludde nickar mot min hög med skolarbete, jag suckar och nickar stilla, försöker andas så gott det går, "Jag med" muttrar han, suckar högre än jag gjort "Jag har sån jävla abstinens", jag ser medlidande på honom, undrar vad Dante poppar nu, eller om det är som vanligt, han och spriten. "Vill du minnas eller glömma", han ser allvarligt på mig, de ljusblå ögonen påminner mig om Dantes "Jag vill vara hos honom", jag mumlar bara fram orden, men han nickar "Du borde ringa honom", jag skakar på huvudet. "Han har lite aggressionsproblem" förklarar jag, men det ordet är inte tillräckligt nog för hans humör och känslor.

Ludde suckar, drar handen genom sitt blonda hår "Såklart", jag håller käften, sträcker bara fram bilden från SM i sommras, han ser upp på mig "Du borde verkligen ringa honom", men jag skakar bara på huvudet, jag kan inte ens skicka ett brev till honom, eller slå en signal. Inte ens hans mor skrämmer mig mest, att höra av honom och inse att han har ändrats är den största rädslan av dem alla.

Vi kompletterar varandra fint, jag och Ludde, saknar båda två sin mening och sammanhang i livet, har båda lämnat i hopp om att rädda sig själva och lyckas bli lycklig igen.