A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:45

Mjuka fingrar är precis allt jag förknippar med honom, och lite till, älskar att han inte tar något för givet alls, att han bäddar ner oss i köket och dessutom låter bli sin sprit den här gången. Somnar bredvid honom och inser att det här är precis allt jag behöver, Dante som stirrar upp i taket och vars närvaro skrämmer bort allt jag hatar, både hos mig själv och känslor.

När jag vaknar är han borta, filten jag sovit på är kall på vänsterkanten där han legat, jag ligger still en stund, bara andas och njuter av gårdagen igen, bestämmer mig för att somna om och utgå från att Dante lagar frukost, eller duschar. Jag gör det vettigaste jag kan, somnar om och försöker glömma röksuget för ett par timmar, lyckas oväntat bra.

Jag vaknar igen, Dante snarkar bredvid mig med vattendroppar utmed näsryggen och kinderna, håret är fortfarande fuktigt, ansiktet är vänt åt mitt håll, han ligger på mage och ser harmonisk ut, så som han gör när han är riktigt packad eller efter ett iskallt bad. Försiktigt stryker jag utmed hans kindben, räknar dem vita fräknarna, sjutton på ena sidan, tjugotvå på den andra, två stycken strax vid näsroten, det tar ett par sekunder för mig att förstå att han faktiskt sover bredvid mig.

Ögonlocken fladdrar, jag är helt omedveten om att jag inom fem år kommer vilja gråta över samma rörelse, då på Karolinska, inte Östermalm. "God morgon" mumlar han, stryker utmed min kind, kravlar sig ur täckets omfamning, jag hälsar "morgon", ser försiktigt på honom, ler mot den ärrade killen som ligger bredvid mig. Han reser sig upp, hittar sina mjukisbyxor, "Ska jag elda upp huset eller vill du?" flinar han, jag suckar, reser mig upp och går igenom kylen, "Kan du steka ägg utan att tända eld på något?" frågar jag, han ser på mig med ett höjt ögonbryn. "Jag tar det som en utmaning" flinar han, sätter på spisen och får upp en stekpanna, "Hur många gånger har du lagat mat här?" frågar jag, han rycker på axlarna "Nykter eller borta?", släpper flinet "Fyra gånger kanske, de flesta gånger helt jävla borta" svarar han ärligt, knäcker två ägg mot stekpannans kant. Jag stryker över hans rygg när jag kommer åt, han skrattar bara åt mig, jag försöker få ihop en smet scones och han steker ägg, utan att bränna ner något, jag ser imponerat på honom, sätter in plåten med scones innan jag kramar honom bakifrån.

Jag njuter av all hans närhet jag kan få, fingrar mjukt över hans axlar och nyckelben, återkommer alltid dit, oavsett vad som händer, älskar hans varma hur mot mina kalla fingertoppar och känslan han ger, gör mig odödlig för ett par minuter. "Hampus, jag" påbörjar han, jag hyschar honom, kramar bara om honom hårdare och drar honom närmare, "Jag bränner äggen om du fortsätter" flinar han, jag släpper honom direkt, "Håll koll på äggen" uppmanar jag honom, han skrattar bara.

Jag plockar ur sconesen från ugnen, kramar om hans hand, älskar hur han stryker över mina ärr, små rörelser jag inte ens tror han är medveten om att han gör, drar mig ännu djupare ner i gropen av förälskelse som jag relaterar till Dante. "Ni har ju champinjoner" konstaterar jag, ser på honom, han rycker på axlarna, jag plockar fram en skärbräda, sköljer av svampen och börjar skära upp den, letar igenom skåpen efter en tallrik och räcker honom den, "Lägg äggen på tallriken" ber jag honom. Han fettar pannan, jag knuffar undan honom, häller i ett par vitlöksklyftor och fräser dem, låter champinjonerna göra dem sällskap och rör milt om.

"Plockar du fram grädde eller mjölk?" ber jag, han nickar, räcker mig ett röd-vitt paket grädde, lägger armarna kring mig från sidan, lutar huvudet mot min axel, kanske är det därför ingen märker när någon kliver upp i köket, lämnar en portfölj på bardisken och utbrister med ett skratt: "Dani, vad i helvete?". Dante släpper mig, vänder sig om och ser oförstående på sin pappa "Drack du massa gin och tonic på vägen hit eller?", jag ställer av stekpannan från plattan och häller upp det fantastiska på en tallrik. "Jag hoppas det om du ska bada med din mor i sommar" mumlar Sebastian, Dante ser trotsigt på honom, "Det kommer aldrig hända, dessutom får du vara specifik" retas han, rufsar mig i håret innan han vänder uppmärksamheten mot sin pappa igen. "När tatuerade du dig? Jag utgår från att du inte bett Hampus rita på dig" frågar hans pappa, lutar huvudet mot handflatan och ser på honom, "Nyår, tror jag", jag håller mig för skratt, ingen förutom Dante glömmer bort när han tatuerade sig första gången.

"Du är fan helt otrolig, kom hit" ber Sebastian, stryker likt mig över de svarta linjerna "Mariatorget, Hampus och hem, Ropsten, Romme" läser han högt, Dante vänder sig om, flinar bara, "Det är en tankekarta, eller hur?" frågar han, Dante nickar, skrockar lågt på samma vis som sin far. En hand på hans arm, en allvarlig blick "Låt inte Cathy se det bara, du är duktig på att skissa", Dante drar sig bara undan, jag känner igen det, han kan inte riktigt ta beröm, särskilt inte gällande det han ritar eller något annat.

Dante plockar ner en tallrik och börjar lägga upp frukost, "Om vi ska snacka duktig, Hampus lagar fan riktigt fin mat" flinar han, tar en gaffel med champinjoner och skålar med den. Sebastian skrockar "Jag förstod väl det, du brukar spendera så kort tid som möjligt här". Han kysser min kind i farten, dukar fram en tallrik åt mig och en uppsättning bestick, "Tack vännen" ler jag, fångar hans hand och ler ännu större. "Du kan köpa en flaska whiskey som tack istället" flinar han, Sebastian harklar sig, får bara ett skratt till svar "Tur för ditt hjärta att du inte vet mer än så", jag skrattar rätt ut, Sebastian hade fått ett anfall om han visste all skit Dante sysslar med.

"Dani, drick inte för mycket, det kan utlösa" han blir avbruten "Epilepsi, ja jag vet, men jag har kontroll", det är rena lögnen, Dani saknar kontroll helt och hållet, på allt han gör, "Älskade unge, du kommer ta livet av mig" mumlar Sebastian, kysser sin son i håret. "Mig också" flikar jag in, Dante skrattar högt "Nejdå, jag tänkte bli hundrafemton", lögn, han möter inte min blick eller Sebastians, ser bara på sin pappas panna, låtsas ha ögonkontakt.

"Jag går och lägger mig" upplyser jag Dante om, han skrattar bara "Trött efter gårdagen?", jag nickar, inser hur fel det låter men nickar ändå, kryper ihop under täcket i köket, somnar till deras småprat och undrar vad Sebastian egentligen tror om sin son.

Det är mysigt, att lyssna på Dante som är glad, skrattar och flinar.