A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:8

"Kan inte jag följa dig hem?" frågar jag, han rynkar på näsan "Varför?", jag skrattar åt honom "För att jag vill se hur du bor, vem du är", han brusar upp "Du vill inte det egentligen" muttrar han, frustrationen jag sällan får se är där, dansar omkring honom och förändrar honom. Jag ber honom igen "Okej, men frågar morsan är du bara en vän, okej?", jag nickar, det värmer mig att han ser mig som mer än en vän, man vet ju aldrig om han kysser alla sina vänner liksom. "Kom då" han tar min hand, släpar med mig ut och iväg mot Karlaplan och närmaste tåg dit, jag är lite förvånad över att vi står utanför en port på Östermalm "Bor du här?" frågar jag, han suckar, men låser upp och håller upp dörren för mig. "Välkommen hem" muttrar han, hälsar på en annan kille som är påväg upp "Eh, Gabbe, det här är Hampus" jag ler, men får inget leende till svar "Mor undra" "Är hon hemma?" muttrar Dante, avbryter det jag antar är hans bror, även om skillnaderna är större än likheterna. "Vad förväntar du dig? Klart hon är" Gabbe ser uppriktigt på honom, "Du behöver gå", Dante ser genomborrande på mig, jag känner knappt igen honom längre, skakar på huvudet "Vi gör som du sa bara", jag ler prövande mot honom, men han ser bara kallt ut i luften.

"Väck inte draken som sover" hans bror ser allvarligt på honom "Dante, gör det inte värre än det redan är" fortsätter han, jag försöker närma mig Dante, lägga armarna kring hans midja, men han viker undan " "Skitsamma" fräser han, ser på mig och mjuknar en smula. "Kom", han går upp för trappen och jag är inte sen med att följa efter, Gabbe suckar bara, skakar på huvudet och går ut genom portdörren.

Dante famlar efter rätt nyckel, medan jag står bredvid, tyst och väntar på att något ska sprängas, han får upp dörren, kliver in, trampar slarvigt av sig skorna och jag gör likadant "Sebastian" en kvinna ser bistert på honom och jag hajar till, Sebastian? Dante stelnar till, ser hårt mot kvinnan framför honom, som är en exakt kopia av Gabbe, så jag kopplar det till deras mamma "Vart har du varit?", hade hon dragit till med ett leende, eller sett lite oroad ut hade jag varit lugn. Nu är jag bara obekväm, rädd för att hamna i kläm "Hurså?" snäser han till svar, ögonen blixtrar och jag känner knappt igen honom, igen. "För att du bor här, för att din far är bortrest och" han avbryter "Jag är ju för helvete hemma nu, varför klagar du?", Dante är definitivt den som är argast, men hans mamma är också förbannad, det känns märkligt, att se en förälder som skriker på sitt barn. "För att du kommer hem efter att ingen sett dig på två veckor, och har med dig en vän" hon ser upprört på mig, jag öppnar munnen för att säga nått, men Dante hinner före. "Skitsamma, jag kan ju ändå inte låsa in mig" snäser han och jag från honom till hans mamma "Sebasti" Dante avbryter "Kalla mig inte det kärringjävel" gormar han "Du målade om mina väggar!" fräser han vidare, ber henne dra åt helvete innan han visar mig bort till sitt rum.