A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

2:4 - Dante

Försiktigt stryker jag över den inplastade tatueringen, frihetsgudinnan på ena triceps, och då kliver morsan in, skäller ut mig för att jag varit borta, för att jag druckit och informerar mig sen om att Linda har försökt nå mig. "Rosanna har kolik", där stannar hela min värld och jag skyndar mig ut från huset, springer den korta vägen till stallet och inser redan att det är kört, veterinären frågar om jag vill säga hejdå. Jag går in i boxen, kramar om henne och pussar henne strax under örat, jag skiter i att tårarna ringer nedför mina kinder, håller om henne tills veterinären ber mig flytta på mig. Det räcker med att se sprutan, jag kastar inte ens en blick över axeln, jag vägrar se hennes döda kropp, utan sätter mig på en bänk, gråter tills jag inte får luft. Hampus är åt helvete, Rosanna är borta, vad i helvete finns ens kvar? Romme ringer mig, jag ber honom dra åt helvete innan jag nästan slår till min bror som letat upp mig. Jag svär, slår mig fri från hans inverkan på mig, går därifrån och vänder ryggen till, skiter blanka fan i vad som händer med mig längre utan sticker bara så långt jag orkar gå, går ned mot Huddinge och Södertälje.

Jag sover i ett dike, köper en burk ravioli på Ica och äter den kall med en plastgaffel, innan jag vandrar vidare, går tills benen under mig brinner och jag står i centrum, och sen vidare, längre och längre bort från platsen jag kallat hem och faktiskt uppskattat. Jag måste nästan vara framme i Strängnäs när någon kör förbi mig, det är Henrik, "Förhelvete Dante, jag har letat överallt, dina polare också, vad fan gör du i Strängnäs?", jag rycker på axlarna, han ber mig hoppa in och jag invänder inte ens lite. Jag lägger mig i baksätet så gott det går, sparkar av mig skorna och kurar ihop mig till en boll, jag ser att han sneglar på mig genom backspegeln, men blundar och låtsas inte om det, sover så gott det går och inser hur jävla kört mitt liv är.

Henrik lämnar av mig hemma, byter ett par ord med min pappa, som suckar över mig "Tack Henrik, vem vet vart han skulle hamnat annars", fångar mig i sin blick, men jag orkar inte bry mig "Ta hand om dig nu Dani, inga jävla äventyr" svär han åt mig, innan han åker iväg. "Du ligger väldigt illa till" konstaterar min pappa, men jag ignorerar det, släpar mig upp för trappan och lägger mig i sängen, kurar ihop mig och gör mig så liten som möjligt. Vill inte ha världen om den ska vara såhär, tar fram en spritflaska och häller i mig så mycket jag orkar, innan jag återigen kryper ihop i fosterställning.