A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

2:1

Men det blev jag som lämnade honom, en sen januarinatt precis efter att han fyllt sexton och jag arton.

Efter nästan ett år utan all ilska som hotade att koka över och slagsmål satt han där igen, på mina föräldrars tvättmaskin, blodig och blåslagen, sedan länge en decimeter längre än mig, precis som jag noterat första gången jag träffade hans far har han skaffat sig både kind och käkben. Jag kysser honom på pannan, sedan på kinden, fäller tre eller fyra tårar över det omplåstrade och ärrad e ansiktet, tar min väska och kliver ut från mitt rum. Jag vet redan nu att han kommer vara förbannad, något han varit oftare och oftare den senaste tiden, sen det där förbannade utegångsförbudet, kanske tillochmed slå sönder något eller någon.

Hotet och rädslan för hans död väger för tyngre än begäret att få vara med honom, för så länge han mår bra är det lugnt, han hänger med Tim och skrattar, åker bräda och beter sig precis som han brukar. Jag kanske kan återvända om ett par år, när vi kan fly från Stockholm och ut ur landet, eller åtminstone från hans morsa, om han inte hinner slå ner mig innan dess, det är en idiotisk dröm men jag tänker absolut inte ge upp på den. Om jag älskar honom, är det bättre att jag låter honom vara fri och inte drar med honom ner i mitt fall, vägrar riskera hans liv för min lycka, är han glad och fri så kan jag sova lugnt.

Jag vrider om låset till mina föräldrars lägenhet, har redan pratat igenom det här med dem och berättat att jag behöver flytta snabbt, längre än till bara Eskilstuna eller Örebro och på något vis har de full förståelse för det, låter mig sticka mitt i natten och klagar inte ens lite.

Jag mig ner till station och sätter mig på tåget som ska ta mig bort från Stockholm och allt jag älskat, för Göteborg och allt det okända. Somnar till en timme, innan jag beslutar mig för att försöka läsa lite i min bok, men kommer inte särskilt långt innan någon frågar om han får sätta sig bredvid mig. Jag ser upp, han är blond, verkligen ljus och gul blond, blek i hyn och har en hals som påminner om en gams "Visst", jag undviker ordet absolut med flit, det väcker bara minnen från min och Dantes relation. "Ludde" säger han, jag nickar "Hampus", inser hur bisarrt det är att jag sitter här, med allt jag finner värdefullt i en sportbag och väntandes på att min faster ska rädda mig från mina egna problem. "Fan jag behöver verkligen röka" suckar han, sjunker ihop i sätet "Jag med" muttrar jag, fingrarna lever sitt eget liv sedan en halvtimme tillbaka. "Man skulle levt på 80-talet va? Med rökvagnar och skit", jag nickar "Bor du i götet eller?" frågar jag istället och han nickar "Åtminstone sen idag", jag ler, kanske blir det inte så hemskt i Göteborg.

"Jag med" mumlar jag "Du verkar inte överlycklig" skrattar han, fipplar med ciggpaketet i väntan på svar "Jag hade gärna stannat, men jag måste flytta" muttrar jag, lovar mig själv att jag ska slå ner hans mamma när jag kommer tillbaka och är tillräckligt modig. "Jasså du? Jag flyr från mitt förflutna, jävla massa knark och sprit men nu är det slut med hela den karusellen", jag ser intresserat på honom. "Jag flyr från min killes morsa" skrattar jag kallt, inser att det egentligen är komiskt "Har han också langat eller?" frågar han, jag skakar på huvudet "Nja, han är väl rätt duktig på det här med sprit, hans morsa hotade väl med något värre än döden om jag inte stack", det är en blek version jämfört med vad som hänt. "Fan då" han ser på mig, suckar "Jävla vuxna" muttrar han, fipplar upp en cigg och sätter den mellan tänderna. "Vilken skola börjar du på då?" frågar han vidare, tuggar febrilt på ciggen "Polhemsgymnasiet, natur" han nickar sakta, innan han lyser upp "Å fan, jag med, skönt att ha koll på någon i alla fall" skrockar han.

När vi rullar in på stationen har jag hans nummer och har hunnit rökt ihop med honom ett par minuter, i väntan på min faster "Tack som fan Hampan" säger han, dunkar mig i ryggen innan vi skiljs åt.