Jag vänjer mig, som med allt annat, vid att han inte rör mig som Dante, att han inte är lika oförutsägbar som Dante, att han inte får mig att känna som Dante och inte ens i närheten.
Jag kysser honom, hånglar med honom och tillslut, ligger med honom, men fan vad konstigt det känns, bara fel och märkligt, jag kan inte sluta jämföra honom med Dante, jag hatar det, jag vill vara någon utan honom men lyckas ändå inte.
Jag håller kvar vid Emil till studenten, ursäktar mig och säger att det inte känns rätt, han säger att han förstår men ögonen säger något helt annat.
YOU ARE READING
A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs
FanfictionJag hade kunnat dö för killen som egentligen är för ung för mig, vi festar, gråter och filosoferar. Men hinner verkligheten ikapp oss tillslut? Backstoryn till "Kan du lova att tända ett ljus för mig", och är skriven ur Hampus perspektiv. Från dåtid...
