Dante
Jag vaknar ensam, känner över mitt ansikte och inser att det spårat mer än jag ville, men lugnet som alltid infinner sig efter att ha spöat någon överväldigar mig snabbare än jag är beredd på.
Jag ligger kvar ett tag, försöker somna om men misslyckas, tillslut kravlar jag mig upp, drar på mig en t-shirt innan jag går ut i köket, som är tomt? Ingen är i lägenheten utan jag är ensam, så jag väntar tills klockan slår fem, innan jag tar mina grejer och sticker till Rålis. Jag älskar hur min bräda får mig att glömma allt som gjort ont, hur den ersätter min inre oro med smärtan man lär sig älska med tiden, det påminner nästan om hockey, man är aldrig helt hundra i kroppen men kör ändå.
Tim kramar om mig, dunkar mig i ryggen, frågar vart jag har gjort av Hampus idag, jag ser förvånat på honom "Så han var inte i skolan eller?", han skakar på huvudet och jag inser att han kan ha gjort vad fan som helst, jag gör det enda rimliga. Sopar min bräda in i ena pelaren tills den ligger i träsplitter och tills Tim stoppar mig, jag slår honom också, slår Romme och Oliver, slår Mark innan han hinner få ner mig på marken. "Tagga ner nu, jävligt mycket", jag suckar, önskar att jag fick stryk eller blev mördad här och nu "Jag följer honom hem", ingen bryr sig, alla är för upptagna med att undra vad fan som har slagit slint i huvudet på mig.
Han tar med mig hem till Hampus lägenhet, jag tar försiktigt fram t-shirten som han brukar sova och röka i, pressar ner den i min väska, innan jag möter hans föräldrar.
YOU ARE READING
A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs
FanfictionJag hade kunnat dö för killen som egentligen är för ung för mig, vi festar, gråter och filosoferar. Men hinner verkligheten ikapp oss tillslut? Backstoryn till "Kan du lova att tända ett ljus för mig", och är skriven ur Hampus perspektiv. Från dåtid...
