A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:34

För första gången blir jag utkörd från Dantes rum "Jag behöver fan plugga" flinar han, kysser mig mjukt, handen över min kind "Med dig i närheten kommer jag inte ens komma igenom första sidan av boken" fortsätter han, jag rodnar och skrattar. "Du kommer klara dig även om jag stannar", jag försöker, men han skrattar bara "Om du stannar kommer jag ha hälften fel, seså Hampa, måste jag följa dig ut?", jag nickar till svar, han ler igen.

Dani ser till att följa mig ut, stannar i trappan och jag kysser honom desperat hejdå "Lycka till imorgon", han flinar bara "Nervös eller?", det är en underdrift "Du i trafiken gör mig livrädd, bara tanken på hur många du kommer ha ihjäl skrämmer slag på mig", han skrattar bara åt mig, vinkar hejdå innan han skyndar de sista trappstegen upp, och försvinner sen. Jag vet att han kommer vara förbannad om han kuggar, så jag går hemåt, med händerna i fickorna och undrar om jag också borde plugga lite.

Som tur är möts jag varken av ett större kaos än vanligt, inga nya sårskorpor heller, bara de gamla som är påväg att trilla av, han flinar bara, jag nyper honom i armen "Aj, varför gjorde du så för?" frågar han, gnider sig över armen. Jag ser irriterat på honom "Du ignorerade mig i tre dygn, vad tror du?", han skrattar åt mig, räcker över körkortet till mig, jag läser varenda liten bokstav, ser fascinerat på honom "Du skojade verkligen inte när du sa att du inte kunde skriva läsligt". Jag ser på den lilla bilden av honom, suckar åt den genomborrande blicken som stirrar tillbaka på mig "Tur att du har börjat le, du ser obehaglig ut såhär", han skrattar bara åt mig, sliter åt sig körkortet igen. Kysser mig lyckligt innan han drar fram min tändare, jag ser förvirrat på honom "Du borde ha bättre koll på dina grejer" retas han, innan han skyndar sig iväg mot Tim, retas med körkortet i högsta hugg och skryter med det inför Romeo.

15-årigt kaos, kan man begära mer?