Jag begraver huvudet i böcker, såren har inte läkt trots de månaderna som gått, visst, jag finner tillfredsställelse i att festa och umgås med mina kompisar, men inte som förut, innan var skolan bara något jag ville ha helt okej gjort, men nu är det vad som får mig på andra tankar.
I varje situation kan jag hitta Dante, men jag försöker blunda för det, röka bort mina tankar och saknaden, önskar att mina lungor ska sprängas, men går in från kylan, undrar om han kan ha förfrusit sig någon gång. Små ljust vita prickar som dansar över hans kindben, som knappt syns om man inte har stirrat på dem år ut och år in, kanske har han hittat någon ny, som fyller honom med äventyrslust och stillar ilskan. Jag scrollar genom hans kommentarsfält, letar efter nya namn eller märkliga kommentarer, men hittar inget för det, utan kanske gråter han över att jag stuckit?
Jag sväljer hårt, tvingar fokuset ner i boken om fysik, stirrar mig blind på den och hoppas på bättre tider.
YOU ARE READING
A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs
FanfictionJag hade kunnat dö för killen som egentligen är för ung för mig, vi festar, gråter och filosoferar. Men hinner verkligheten ikapp oss tillslut? Backstoryn till "Kan du lova att tända ett ljus för mig", och är skriven ur Hampus perspektiv. Från dåtid...
