A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

2:5 - Dante

Jag ligger så i flera veckor, gör inget annat än att hälla i mig sprit och ibland lyckas trycka i mig en macka eller lite pasta, men för det mesta ligger jag bara stilla, smuttar på en spritflaska och vill explodera, slå ner någon och bli misshandlad, men orkar inte resa mig upp. Jag lever i hans t-shirt, fram tills den både fräna, men också söta doften av rök, det blandat med hans doft, det är så han luktar, cigg, gräs och bara sig själv, något som får mig att gräva mig djupare mellan mina lakan.

Ingen orkar ens tjata på mig längre, jag har inte duschat på hundra år och vägrar ta av mig t-shirten, pappa försöker tvinga ur mig vad det är, men jag ber honom lämna mig ifred, de tror det beror på Rosanna, men hade det bara varit henne hade jag klarat mig, eller bara Hampus men utan båda. Jag är körd utan dem båda, rökt, så jag dricker, tills jag inte kan se hans ansikte framför mig längre, tills jag inte kan känna hans hår mellan mina fingrar, tills jag inte längre ser något annat än taket ovanför mig.

Jag gråter, dricker och önskar att jag ska dö snart, och ser upp mot mitt tak "Helvete vilken jävla skit" muttrar jag, men tar mig för första gången upp ur sängen, samlar klumpigt ihop alla bilder, alla minnen jag kan hitta i en kartong, lägger ner allting där och slänger på locket. En dag kanske jag kan se bilderna utan att tappa mig själv totalt eller vara riktigt jävla packad, kanske inte, men jag hoppas att det uppskattas när jag dör.

Sen får jag syn på Rosannas rosettsamling, sjunker ihop på mattan och vänder ansiktet ner i det sträva tyget, snyftar tills jag inte får luft och tills jag somnar eller däckar av syrebrist, jag orkar inte ens bry mig, jag stäcker mig efter spritflaskan, halsar så mycket jag orkar innan jag lägger ifrån mig den. Jag vaknar av att papps frågar hur jag mår, han får bara grymtanden till svar, jag blundar igen och hoppas på att somna "Ta hand om dig vännen", han kramar om mig så gott det går, tar min spritflaska och lägger täcket över mig. Han vänder i dörrkarmen "Har det hänt något mer?" frågar han, jag suckar, drar huvudet över huvudet och ber honom lämna mig ifred, låta mig handskas med mitt egna mörker och problem. "Du har fått post, jag lägger den på skrivbordet", jag suckar, lyssnar till när han går och drar upp mobilen, svarar Romme som undrat vart jag är, "Skitsamma ,fixa fram lite sprit" är allt han får till svar, innan jag nyfiket ser på mitt skrivbord.

Försiktigt sprätter jag upp brevet, bryter ihop igen när jag ser att det är bilder på mig och Hampus, gråter tills mina ögon nästan trillar ut och tills jag inte har nått kvar att gråta, så jag sover igen, och igen och igen. När jag vaknar går jag till min garderob, plockar ut en stickad tröja han glömt här en gång, även den luktar cigg, gräs och honom, jag hatar att han inte lät mig krossa mitt eget hjärta, meningen var att jag skulle krossa hans och mitt. Fast jag möttes av motsatsen istället, han som stack utan att säga ett ord, krossade inte bara mitt hjärta utan det lilla jag trodde fanns kvar av mig.

Jag hoppas på att dö, men jag vet redan att det inte kommer gå, jag kan inte självdö och jag vet inte om det är en gåva eller förbannelse, hade jag kunnat självdö hade jag dött för längesen och sluppit all smärta, så jag gör det enda jag någonsin varit bra på, dricker sprit och ritar en jävla massa skit, skriker och gråter, hoppas på att få ett enda litet samtal.

Ett samtal som aldrig kommer.

Jag för den stickade tröjan till näsan, drar in doften och håller om den, saknar hans närvaro och kan inte för mitt liv förstå varför han lämnat mig ensam, när jag inte ens kan ta hand om mig själv.

Jag hoppas jag ska dö snart.