A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:10

Det är tyst kring matbordet, det slår mig att jag inte ens vet vad Dante heter i efternamn, eller vad hans föräldrar heter, jag vet bara att hans bror heter Gabbe, och att han tydligen har en syster. Systern är yngre, kanske åtta eller nio, trots det är hon väluppfostrad och allvarlig "Vem är du" frågar hon, jag ser trevandes mot Dante, som bara blickar ner i sin mat "Jag är Dantes kompis" jag ler prövande mot henne. Tillskillnad från Dante ler hon brett till svar, innan hon återgår till konversationen både jag och Dante frånvarar från "Har du haft det bra sen sist?" Dantes pappa ser rakt på honom, utan att behöva säga det uppmärksammar han de övriga på att han också är där. Han rycker bara på axlarna till svar, ser plötsligt upp på sin pappa och betraktar honom noggrant. De är nästan identiska, samma ljusblå ögon, samma nyans på huden, samma blonda hår och samma, eller vad som kommer bli samma kind och käkben. "Kan jag få byta ett par ord med dig?" frågar hans pappa, ser på honom, inte bara låter blicken vandra över honom, utan ser honom på riktigt, Dante reser sig upp och det går upp mer och mer för mig varifrån alla känslor kommer ifrån.

Jag blir involverad i samtalet, frågad om vilken skola jag går på och om mina framtidsplaner, jag besvarar frågorna så gott jag kan, trots att jag precis börjat se en framtid, berättar att jag vill bli läkare eller psykolog. Främst för att hjälpa folk på samma vis som Emma hjälpt mig, samtalet rullar på i en rätt trevlig takt och ton, fram tills Dante och hans äldre kopia kliver in i köket igen, då tystnar samtalet igen.

Det är fascinerande, hur man kan vara så mån om att inte involvera någon? Gabbe ser mot Dante, genomborrar honom med sin blick, men får ingen reaktion, jag fångar hans hand under bordet, ler sorgset mot honom men får ingen reaktion alls. Min hand förblir tom och han är bara ett skal utan innanmäte, så jag tar initiativet, tackar för maten och ser till att han kommer från bordet, så han kan bli normal igen och komma tillbaka. "Vännen, kom tillbaka" ber jag honom, kramar om honom så fort vi kommer in på hans rum, inser för hundrade gången varför han inte vill vara hemma, han klamrar sig bara fast kring mig och först senare inser jag att han gråter.

Det är nog det som skär mest i mig, Dante som är så självklar, högljudd och känslosam, att se honom så tom och nedbruten, fast istället för att skygga för sin skugga hade han nog hoppat på den. Tyst och stilla rinner tårarna nedför hans kinder, det är fel, jag borde vara den som gråter och han den som håller om mig, men ibland är det inte som man vill. Jag stryker försiktigt över hans kind, torkar bort en tår som stillsamt rinner nedför hans kind, kysser honom försiktigt och som respons drar han mig närmare, lägger sen huvudet mot min axel. Det slår mig att han är några centimeter längre än mig, något han inte var första gången han kramade om mig, eller första gången han kysste mig.