A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:24

"Tur för honom, är det han som kommer nu?" frågar han, jag lyssnar, konstaterar att det är Dante, lämnar mitt rum, bara för att möta honom helt borta och återigen med blodiga knogar och sår i ansiktet. Benji skyndar efter mig, har alltid varit för nyfiken för sitt bästa, stannar bakom mig.

Dante störtar in i min famn, svär i långa haranger "Papps har stuckit igen, tror han att tre jävla sedlar räddar mig?", jag småler åt honom, det låter som om han begär ett helt kassaskåp, men allt han begär är en flaska whiskey eller sin pappas närvaro. Jag tecknar åt Benji att jag måste ta hand om Dani, se till så han inte super ner sig mer än han redan gjort, men min älskade bror lämnar inte min sida, räcker mig klorhexidinflaskan och allt annat jag behöver. Fram tills jag möter jacket ovanför det vänstra ögonbrynet, suckar och sträcker mig efter det lilla kittet som låter mig sy sår, jag kan inte sånt här, men vet att han åker på skit om han kommer hem med det och kommer vara skitförbannad om han vaknar på sjukhus.

Benji plockar lugnt grejerna ifrån mig, ber Dante lägga sig på rygg på golvet, ber mig hålla en ficklampa ovanför så han ser vad han gör, jag kramar en av Dantes händer, bara för att det skär i mig när han hamnar såhär snett och över att Benji får möta honom såhär, sönderslagen och påverkad. "Stilla" förmanar Benji honom, jag tittar bort vid varje stygn han syr, Dante däremot tycks knappt känna det, stirrar upp, förbi lampan, i mina ögon "Om jag glömmer säga det imorgon, jag gillar dig mer än Jäger, bara så du vet", jag torkar en tår, ler mot honom. Benji syr det sista stygnet, lägger undan grejerna, så jag släcker lampan, tar emot Dani med öppna armar, min bror harklar sig "Jag ska nog gå nu", flinar och nickar mot Dante, jag skakar på huvudet "Snälla stanna".

Benji stannar trots allt, jag älskar honom för det, han mumlar "Problem hemma var det va?", jag ser upp "Inte som problem hemma så, snarare problem med sin mamma och hans pappa är knappt hemma längre" svarar jag, lika lågt. "Är hon utåtagerande också eller? Typ stor och arg?" frågar han, jag ser förvånat på honom "Nej, nej, hon är bara verbal och skulle aldrig höja en hand mot honom, men hon målade om hans rum för ett tag sen" mumlar jag. Benji ser djupt på mig "Hampa, jag älskar dig och därför tänker jag inte säga något om den trasiga killen som ligger i ditt rum, se bara till så han inte krossar sitt eget hjärta", jag ler, kramar om honom. Svarar i låg ton "Det kommer han göra, förr eller senare, han kör huvudet in i kaklet, att vinna är allt", Benji ser fundersamt på mig "Har han spelat hockey?", han spricker upp i ett flin samtidigt som jag suckar. "Nej, han skejtar och hoppar på hästar", Benji skrattar igen, trots att ögonen känner igen sig i Dantes situation, varje dag "Be honom testa det, och att leta upp mig" förmanar han mig.

"Du ser så glad ut" konstaterar han innan vi skiljs åt "Allting är bättre nu va?" fortsätter han, jag nickar "Dani slåss mot många, inte minst min ångest", han skrockar "Förhoppningsvis får du rädda hans liv någon gång, i gengäld". Han håller om mig, ber mig ta hand om mig, innan han skyndar sig bort sin cykel, hans hockeykarriär går toppen, ändå cyklar han på samma cykel han haft sen han var fjorton, samma år som jag tappade bort mig själv. Jag har ingen aning om hur rätt han kommer ha.

Jag går in igen, kramar om Dantes fria hand, kysser honom i pannan innan jag tassar upp för att ta något sövande, somnar bredvid honom och hoppas att jag har fel, att han inte alls kommer krossa sitt eget hjärta.

En del av mig vet redan att det kommer bli så, oavsett vilken framtid han erbjuds, för han är precis som Benji, vild och fullt benägen att sticka och aldrig någonsin komma tillbaka.