A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

2:15

Någon ringer mig, hänvisar till att han känner Gabriel och hela familjen Lindhe, jag sväljer hårt men pressar fram ett leende och berättar vår historia.

Jag känner mig som hemma hos Dante, medan han sover står jag i köket, märker inte att hans mamma kommer ut och kikar över axeln på mig "Du borde inte röra min son" väser hon och jag vänder mig hastigt om, möter hennes korpsvarta blick och ryser. "Men", jag försöker protestera "Jag struntar i om ni är kära, för det kan ni inte vara, ni båda borde skämmas" avbryter hon och borrar sig ner i min själ. "Antingen blir du utkörd här och nu, kommer bli gång på gång och jag kommer låsa in Sebastian, eller så flyttar du härifrån och lämnar min son ifred, senast nästa torsdag" fräser hon och jag vågar inte göra annat än att nicka "Torsdag".

"Är allting bra med honom?" killen som ringt upp mig skruvar på sig, mumlar "Jag trodde Gabriel berättat", jag granskar honom "Berättat vad?", han ser ner i marken igen "Han är inlagd, brutet käkben, krossad hand och några brutna revben, typ" informerar han mig om. Jag bleknar, det måste jag göra, biter mig i kinden och ser fundersamt på honom "Slogs han?" frågar jag tyst, trodde aldrig att det skulle börja igen, absolut inte att han skulle åka på så mycket spö.

"Han försökte ta livet av sig, om inte Gabriel hade mött honom, och frågat vad han hade för flaska, så hade han dött" berättar han tyst, smakar försiktigt på orden "Jag kommer upp", jag är redan i färd med att packa och boka tåg upp till Stockholm. "Han ville in" jag avbryter honom "Skitsamma, jag kommer upp senast onsdag, är du hemma?" frågar jag, hans skakar på huvudet, berättar att han är på semester, nu?

"När kommer du hem då?" frågar jag istället, han suckar "Om en vecka kanske, men du kan bo i min lägenhet med Elias fram tills jag kommer hem" föreslår han och jag nickar, lägger på, får ett sms med Elias nummer och beslutar mig för att ta mig dit, nu.