A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:43

Ett par dagar senare siter Dante i min trappuppgång, stinker sprit men är hel i ansiktet, har inte slagits igen. Sjunker gör han fortfarande, annars hade han inte hällt i sig spriten ,men jag låter honom följa med in ändå, kan inte neka honom det, för jag behöver hans närhet och precis allt annat med honom för att ta mig vidare.

Jag trevar mjukt över hans nyckelben, han lutar huvudet mot min axel, ser ut över stan och ler upp i himlen, "Är det lugnt?", jag frågar eftersom han har druckit, eftersom jag har mött hans blick och eftersom han är duktig på att dricka när det går åt helvete. Han hårdnar, biter ihop käkarna och slutar nästan existera för ett par sekunder. "Morsan är bara jobbig, igen" muttrar han, vänder sig så han sitter ansikte mot ansikte med mig, kysser mig trevande och berör mig mjukt, han behöver inte fråga, han vet det här, som om han vore född med det i huvudet.

"Jag går och lägger mig" ursäktar jag mig, han nickar stilla, sitter kvar på balkongen och ser ut över staden, blir ensam kvar med sin spritflaska och förhoppningsvis muntra och fulla tankar.

Han ligger tätt intill mig när jag vaknar, jag älskar att ha honom så nära, kan inte för mitt liv försöka ignorera honom, så jag ligger kvar, följer återigen linjerna utmed hans rygg, läser vartenda namn som står där, memorerar precis varje detalj jag behöver för att leva. Hur han vaknar kan inte beskrivas på annat vis än en 40-årig-alkoholiserad-jägare som sträcker sig efter sitt vapen och precis väckts ur sin fridfulla sömn av en flock vargar. Han slår vilt omkring sig, skriker för en kort sekund innan han hittar kontrollen över sig själv, mumlar mitt namn innan han vänder sig om, möter min blick och andas ut.

Jag inser att han behöver ensamtid, tar mig till skolan och pluggar det jag behöver göra, börjar ha en aning om vad som kommer härnäst.