A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:19

Precis som jag anat bjuder natten på äventyr, men av annan karaktär än jag önskat, Dante kommer hem till mig blåslagen och helt borta, stinker sprit och jag börjar misstänka att mina föräldrar inte riktigt skulle uppsatta hans nattliga aktiviteter. "Men hjärtat" jag ser bekymrat på honom, får inte någon riktig reaktion, det enda jag läsa av hans ansiktsuttryck är att han är arg, mer än så "Rör mig inte" fräser han och ska slå bort min hand, men jag hinner före. Jag fångar hans handled, hade han varit nykter och ett stycke helare hade jag skrattat åt det, men nu får det mig bara att vilja gråta "Stilla" beordrar jag, det brinner i ögonen på honom, men han gör som jag säger.

Spriten och bomullen känns inte ens främmande att hålla i längre, försiktigt smeker jag ringblomssalva över de rengjorda såren, lägger plåster över och suckar åt honom och de blodiga knogarna, för varje plåster jag sätter på är det som om jag lagar mig själv ytterligare. Det här gör att jag känner mig viktig och betydelsefull, att jag kanske gör nått rätt ändå, för vem ska annars laga det här virrvarret av skärvor som sitter framför mig?

Det är komiskt, vi båda är för trasiga för att kunna laga men trots det verkar vi laga varandra bättre än någon annan åstadkommit, det kanske aldrig blir helt bra, men så länge jag har honom och faktiskt får känna något är det okej.

Jag kysser honom försiktigt på pannan, leder honom in till mitt sovrum och hoppas att Alvedonen ska hjälpa honom att somna, försiktigt virar jag armarna kring honom, låter hans värme leda mig in i sömnen och försöker glömma bort vad jag precis gjort. "Sov gott vännen" viskar jag, drar upp täcket högra upp kring oss och glider sakta in i sömnens värld, mest tack vare meditationen jag faktiskt försökt mig på, att föreställa sig hur man går in i ett svart rum och bara andas.