Även om sommaren förbyts mot höst, Rålis mot Fryshuset, så förblir Dante, nog för att han då och då hamnar i slagsmål men annars är han lugn, har ett självförtroende som ingen skulle kunna bräcka och är så kaxig att halva vårt gäng bara suckar åt honom nu. Fast att han är glad, på topp och kungen av allt han rör vid, dricker inte lika mycket som han brukar utan skrattar bara, ler nykter och förvirrar mig igen, är han bipolär eller? Hela förra månaden bestod av att se honom fly från sig själv och dricka en jävla massa, nu är han harmonisk och självsäker, lika passionerad som han brukar vara men betydligt lättare att ha och göra med.
Han ler mot mig, tar sin bräda och sätter fart igen, kraschar hårt i backen men skrattar högt, fortsätter samma trick han försökt sig på i tre månader nu, kraschar igen, och ytterligare ett par gånger innan han irriterat sätter sig bredvid mig. "Fan också" mumlar han, ser lugnt på mig, men förbyts snabbt "Vafan? Är du helt jävla dum i huvudet eller?" gormar han mot något okänd stackare "Du snakade ju honom som fan, alla härinne såg det" fortsätter han attackera.
Det går fort, för i nästa sekund är Dante inblandad i ytterligare ett slagsmål och ytterligare en sekund senare har Mark hoppat in, ser till att rädda den andra stackaren från ett sjukhusbesök, pressar ner Dante mot betonggolvet och ryter åt honom att lugna ner sig. Så har det varit sen jag träffade honom i våras, är Mark i närheten samtidigt som Dante omfamnar sina problem, kan man räkna med att han kommer sätta stopp för Dante, oavsett vad, som om de vore bröder.
Handleder mot golvet "Har du andats klart nu?", Dante grymtar, Mark reser sig försiktigt, hjälper honom upp igen och suckar "Det var inte det här jag signade för när jag blev lärling", Romme brister ut i asgarv "Jag signade fan inte för förstaplatser för Dani mot främling, man får se det positiva". Tim skrattar högt, dunkar Romeo i ryggen och verkar sätta sitt eget saliv i halsen, det är bara jag och Mark som ser det andra, det som brinner i ögonen på honom och kan få pupillerna att försvinna, hatar att se honom ta ut alla svek i slag.
Den natten ber jag honom sluta slåss, men han är vaken "Jag ska försöka, jag lovar".
YOU ARE READING
A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs
FanfictionJag hade kunnat dö för killen som egentligen är för ung för mig, vi festar, gråter och filosoferar. Men hinner verkligheten ikapp oss tillslut? Backstoryn till "Kan du lova att tända ett ljus för mig", och är skriven ur Hampus perspektiv. Från dåtid...
