Han ligger i feber, har hostat sönder halva halsen och får inte längre träffa annat folk än sin familj, trots det sitter han utanför min dörr en kväll, hostar i armvecket och ser sliten ut, jag ser frågande på honom, det behövs inte mer, han höjer ögonbrynen "Jag var bara tvungen att träffa någon annan, jag håller på att bli galen" mumlar han, reser sig upp och går sakta nerför trapporna igen. "Dani, vänta" suckar jag, ger med mig "Du körde hit va?", han nickar, "Du kan inte köra hem, du är ju mer död än levande" konstaterar jag, han kliver upp två steg "Får jag stanna här?" frågar han, plötsligt liten och ynklig. "Ja, kom" ger jag med mig, han ler svagt, tar sig upp med hjälp av räcket och ser utmattat på mig och somnar nästan på mitt sovrumsgolv medan jag plockar fram en madrass och parkerar den så långt ifrån min säng jag kan. "Den här gången får du inte sova så nära" retas jag. Han ler, men går direkt madrassen till mötes, somnar direkt och ger mig chansen att ställa fram vatten och avkok på älggräs, lägger fram paketen Ipren och Alvedon jag köpt hem innan jag med gott samvete kan plugga vidare inför kommande prov.
Han yrar i sömnen, pratar om allt och inget men det vaggar mig ändå till sömns, han bringar trygghet, oavsett om han genomlider fyrtiogradersfeber, är full eller glad, oavsett vad.
YOU ARE READING
A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs
FanfictionJag hade kunnat dö för killen som egentligen är för ung för mig, vi festar, gråter och filosoferar. Men hinner verkligheten ikapp oss tillslut? Backstoryn till "Kan du lova att tända ett ljus för mig", och är skriven ur Hampus perspektiv. Från dåtid...
