A bunch of memories from my freshman self, and his later selfs

1:40

Sportlovet är något särskilt, Dantes mamma och syskon är bortresta, så jag flyttar in, lever som om vi vore ensamma, fram tills helgen i alla fall, Sebastian kommer hem, kramar om Dante och frågar hur han har haft det. Han ler mot mig, Dante är fortfarande kortare än honom, borrar ner huvudet i sin pappas kostym så gott han kan, som om han skulle vända sig om och aldrig mer komma tillbaka, han kanske inte ser det, men det som bekymrar Sebastian allra mest, är femtonåringen i hans famn.

Jag vet det, för jag är precis likadan, Dante är den som får mig oroad, inte skolan eller Tim, skolan och Tim kommer alltid finnas kvar, Benji och Dante är såna som kommer och går, någon man inte kan räkna med ska finnas där.

"Och Cathy vågade lämna er ensamma?", han ser på sin son, som bara rycker på axlarna till svar "Det är inte som att vi ska ha hemmafest, det är bara Tim som har, eller så drar man till Mark", är lika nonchalant som han brukar. "Dani, stopp, jag vet inte om jag vill veta vilken skit du sysslar med" avfärdar Sebastian, jag skrattar, fångar upp honom igen innan han hunnit hitta på några dumheter igen, Dante ser sakligt på honom, flinar "Fram tills jag fyller arton eller? Du vet mycket väl vad jag pysslar med och det inkluderar varken linor eller brinnande saker". Sebastian ställer sig mittemot oss, på andra sidan om bardisken, "Tur är väl det" mumlar han bara, ser på mig och ler "Saknar inte dina föräldrar dig?", jag fattar vad han försöker säga och uppenbarligen inser han hur det lät. "Förlåt, jag tänkte eftersom du sovit här hela veckan" skyndar han sig att säga, jag småler "Dem har väl tröttnat efter sex ungar och tycker väl det är skönt att få ha egentid", jag ser mot Dante istället, han har svävat iväg helt och hållet, lyssnar antagligen inte alls på vad någon säger.

"Walle?" frågar han, så fort hans pappa gått och lagt sig den kvällen, jag nickar, ser honom ta med sig sina skissgrejer och en handduk, jag ser skeptiskt på den "Kommer du inte ihåg vad som hände sist du badade?", han skrattar bara, skyndar sig ned genom havet av trapporna. Plockar med sig mopednycklarna och flinar mot mig "Glöm inte jacka den här gången", jag skrattar, tar med mig en tjock jacka ut och suckar åt den tunna anoraken han envisas med att använda, trots kylan.

Jag betraktar honom genom backspegeln, de bekymrade ögonbrynen när han svänger in och inser att någon redan är här, stänger av och flinar "Är det några på vår plats så får du blunda", jag suckar "Dani, du ska inte dumpa någon i sjön, eller slåss", han ser på mig "Juste", drar på munnen innan han skyndar sig iväg. Jag tröstar mig med att vattnet åtminstone är varmare än sist och att han i alla fall har med sig en handduk, dessutom stötar vi inte på de andra som är här, så det är alltid positivt.

Han har redan börjat klä av sig när jag hinner ikapp, ler vid åsynen av hans rygg och sitt eget tunnelbanesystem, där jag vet mitt namn finns, skrattar åt honom när han dyker i, men kan inte låta bli att oroa mig för att han ska få något slags anfall eller kramp och drunkna. Han får som tur är inte det, utan sätter sig bredvid mig och börjar klä på sig igen, "Dani, varför är jag rädd för att du ska få ett anfall? Har du sagt nå", han avbryter mig, ler. "Jag tror det, papps hade epilepsi som ung och hans morsa också, det var så han träffade morsan, han låg och krampade hos polisen, häktad för lätt misshandel, hon skulle överklaga böter" berättar han, jag nickar, tar åt mig varenda droppe av info av honom. När jag plockar fram mitt ciggpaket drar han upp en flaska whiskey, skålar mot det och tar en klunk, jag påpekar inte att han inte borde köra om han ska dricka, hittar bara hans hand och önskar att han alltid kommer vara här.

Dantes konsekvenstänk existerar inte, trots det kommer vi hem levandes, med mjuka fingrar tar han sig genom mitt hår, stryker mjukt och jämt genom det, får mig att slappna av trots att allting är kaos.

När jag somnar, med hans fingertoppar i håret önskar jag att det här kommer vara föralltid.