Drakens Dotter

Kapitel 5

De gula långa gräset som omger stigen svajar i den allt kyligare luften. Enstaka fågelkvitter hörs från kvardröjande sparvar och mesar när de med sina lätta kroppar flyger från strå till strå. Ett illa skrapande ljud avbryter den fridfulla kvällen. Det är ljudet av metall som högljutt skrapar mot sten när Maéla släpar spannen mot marken. Enstaka utrop från människorna uppe i byn hörs också. Natten nalkas och de flesta måste vara påväg till sängs, men inte den lilla flickan med vitt, lysande hår som ensam går på stigen fram.

Hon byter så att hon bär spannen i andra handen och skrapandet upphör kort för att sedan börja igen. Det skulle inte vara särskilt ansträngande att lyfta den från marken men ljudet ger utlopp för hennes känslor. Varför är alla så jobbiga? Kanske... Om hon bara inte såg ut som hon gjorde och om hon bara hade haft riktiga föräldrar istället för att vara upphittad och adopterad, då skulle hon inte bli kallad särfall. Kanske skulle fru Adha och herr Garnoc också behandla henne som Jinas föräldrar behandlade sina barn. Det är klart att dem fortfarande älskar henne, dem hade ju tagit hand om henne sedan dom hittade henne där övergiven på vägen... men det känns ändå inte riktigt äkta på något sätt.

Med slokande axlar går hon på den lilla stigen. När det blivit avsevärt mycket mörkare ute möts hon av glittrande ljus från det lilla vattenhålet. Hennes fötter sjunker ner lite i den mjuka jorden. Med spannen i högsta hugg går hon ut tills vattnet når henne till knäna. Fötterna domnar nästan direkt. Vägen tillbaks upp på stranden är det svåraste, spannen är tung som bly när den är full och hennes fötter kan lätt slinta på den hala bottnen.

Med försikta steg tar sig Maéla upp och hon klarar sig hela vägen utan att ramla. Väl på fast mark igen slappnar hon av och släpar spannen framför sig med båda händerna. En kort blixtrande smärta skjuter upp från hennes högra fot och innan hon vet ordet av rusar marken emot henne. Trots mörkret vet hon att marken är täckt av vassa stenar men hon hinner inte släppa taget om spannen för att kunna hindra fallet. Det gör fruktansvärt ont i huvudet innan allt blir svart.

~

Något rör sig i hennes lugna mörker. Ett annat medvetande som trycker mot hennes. Gyllene glänsande fjäll, lika klara som smält guld, drar förbi i hennes sinne. Hon försöker backa, hon försöker snabbt ta sig bort därifrån men allt går trögt som i kvicksand. Blått tyg dansar under henne, det snuddar lätt hennes ben och hon ryser. Allt känns så äkta, allt känns så verkligt. Hon kan bara vänta medan medvetandets närvaro blir tydligare och tydligare.

Barriären mellan dem blir så tunn som den kan bli för att sedan försvinna helt. Då väller en storm av känslor över henne från det andra medvetandet, och hon tappar nästan fattningen. Ögonen fylls med tårar. För den här någon, han som befinner sig i hennes dröm förstår hon nu, han bryr sig om henne mer än något eller någon annan på denna jord. Det finns inget annat han vill än att skydda henne, trösta henne, ta hand om henne. Hon har aldrig känt sig så älskad som av denna varelse. Maélas hjärta slår lugnare än någonsin. Hennes själ har fått fullkomlig ro och hon faller ner i en djup, djup sömn. Någonstans där ute finns det någon som bryr sig om henne.