Drakens Dotter

Kapitel 41

Rafael leder truppen som är efter henne. Hon känner igen hans gestalt med en snabb blick över axeln. Hon manar på sin häst, vitt lödder bildas redan i betslet och skillnaden i fart är liten. Soldaternas hästar är starkare, snabbare. Hon svär lågt, de är minst 20 stycken. Aiden var inte bland dom kunde hon konstatera. Var det han som hade gett dom order?

När hon når skogsbrynet har de tagit in på henne med ett tiotal meter. Men de var fler och skulle ha svårt att följa efter en ensam häst i skogen. Det här var inte hennes skog dock och hon skulle inte kunna den bättre än någon av soldaterna som förföljde henne. Vrothgar morrar till genom länken och ljudet vibrerar i hennes bröst. Hon förstår att han inte kommer lyssna på henne längre, utan han kommer försöka ta sig till henne. Den här gången säger hon inte emot, risken att de tar fast henne är för stor.

~

Samtidigt i palatset försöker Aiden lugna ett 30 tal adelsmän, kvinnor och ämbeten som fått nys om soldaternas öden i skogen. Alla pratar i mun på varandra, några kommenterar argt hur dumt det är att sprida såna löjliga lögner och andra börjar bli hysteriska av rädsla för besten. Aiden försöker få folkmassan under kontroll men har bara 3 av sina män till godo. Dem andra finns inte tillgängliga.

"Var sjutton har dom tagit vägen" undrar han stressat medan han lugnar en utrikesminister som är nära till tårar.

~

"Stanna ditt otyg och din död skall bli barmhärtig!"

Jo tack, den hade hon hört förut. Rädslan kramar åt hårdare kring hennes bröst när soldaterna bakom henne inte alls sackar efter som hon hade hoppats. Istället krymper avståndet mellan dom meter efter meter, varje minut som går. Deras hovar dundrar mot marken bakom dom och då och då manar soldaterna på djuren till en ännu vildare fart. Samtidigt gör det ingen skillnad hur mycket hon än gräver ner hälarna i sidorna på hästen under henne. De kastar sig fram genom skogen i hög fart redan som det är men sanningen är att hennes häst inte skulle orka mycket mer. En pil susar förbi ovanför hennes huvud och djuret rycker till. Trots att det verkar lönlöst att försöka borrar hon sina hälar i sidorna och säger fortare mellan sammanbitna tänder. Då hörs ett vrål som får tänderna att skallra och hästarna att tvärstanna och stegra sig vilt. Träden snett framför dom brakar sönder och samman när det gyllene odjuret tar sig fram. Hon lyckas dra tyglarna hårt åt höger och hästen skenar vilt upp på en liten avsats bort från den vrålande besten. Maéla hoppar fumlandes ner från hästryggen i farten och blickar ut över vad som händer. Hon står på en mossbeklädd avsats och nedanför mellan de glesa träden står soldaterna ansikte mot ansikte med den ursinniga draken. En man och hans häst flyger in i ett träd när Vrothgar kastar undan dom, en annan träffas av den taggbeklädda svansen som snärtar till. Blodet rinner klarrött längsmed Vrothgars käftar och stänker ner de gröna växterna runtomkring. Soldaterna som fortfarande är vid liv tar sig samman så gott dom kan och backar undan med svärd eller spjut framför sig.

Hon slutar stirra och tar ett steg i den mjuka mossan men stelnar i rörelsen när ett kyligt blad läggs mot hennes hals. Chocken gör hennes reaktion långsam och innan hon lyckas avvärja greppet sluter sig metall runt hennes handleder. Hon förstår inte vad som händer. Med är Maldivors lömska leende bredvid henne och han viskar silkeslent mot hennes hals.

"Jag är besviken Maéla. Jag trodde inte någonting kunde få dig ouppmärksam?"

Något slår mot hennes ben och med en grymtning hamnar hon på knä. Ljudet får Vrothgar att frysa mitt i en rörelse och hans mässingsgula ögon vänder sig mot dom. Allt blir mycket tyst, förutom jämmer från några av soldaterna och klinkandet av bojorna bakom hennes rygg som hon försöker kämpa emot. De är i samma höjd med draken från där de står. Vrothgars blick går från bladet som ligger vasst mot hennes strupe, till männen bakom henne. Han gör en ansats till att närma sig dom med blottade tänder men Rafael trycker bladet hårdare mot hennes hals. Maldivor går fram med händerna bakom ryggen och belåten min.

"Om han försöker sig på något, så dör du. Behöver du översätta för besten eller förstår han mitt lilla krav?"

Vrothgar ryter kort men högt och lätet fortsätter mullra långt nere i hans hals. Hans långa klor tär genom mark och rötter som brister och knäpper och fjällen på hans rygg tycks höjas i agg.

"Bra," säger Maldivor och vänder järvt draken ryggen. Hans mörka ögon möter hennes,

"Låt oss återvända till hans excellens"

~

Samtidigt långt ner under slottet vrids en nyckel om i ett rostigt lås och en väldig dörr öppnas. Damm ligger tjock på alla kistor och trälådor i rummet. Under gamla skynken glänser matt metall i facklornas ljus.

"Bingo" säger Keith och öppnar den närmsta kistan.

Mhm, vad säger ni? Har ni panik? Vad tror ni kommer hända? Hur kommer Aiden reagera? Vem är er nya "hat" karaktär? (Psst rätt svar är Maldivor) Hoppas som alltid att ni gillade kapitlet. Om ni hyperventilerar eller får panik över händelseutvecklingen kan jag glatt meddela att nästa kapitel kommer om en vecka. Cheers på er!