Drakens Dotter

Kapitel 60

Solen har börjat sin färd nedåt när de når krönet på en av många böljande gröna kullar. Aiden drar kort i tyglarna men de hinner knappt stanna innan han manar på igen. Det är här, rätt plats. Vi har kommit fram, orden ger en känsla av motvilja och lättnad på samma gång.

Maéla vaknar till av avbrottet i hästens vanliga rörelser, eller kanske av att hans rygg stelnat till lite under hennes kind. När hon rätar på sig och höjer blicken travar de nedför, förbi hoper av stenblock och allt tunnare gräs. Stigen är smal, inte mer än nedtrampat gräs, då de inte tagit den allmänna vägen de senaste dagarna. De har förföljts av rykten om soldater som rännsakade byar och löften om vad som skulle göras mot dem de letade efter. Orden föll mellan läpparna på folk på vandrarhem, i stallen och på åkrarna de passerade. Men inte ett sus om vilka som jagades eller varför; inget om kungens monster och prinsen som befriade det. Tur bara att rykten färdades snabbare än soldater. Å andra sidan hade de levt i konstant oro och anspänning för att soldaterna skulle dyka upp runt nästa krön, eller befinna sig i nästa by framför dem. De var trötta, både fysiskt och mentalt, av livet på flykt. Men snart skulle det vara över.

Där framme tornar sig en smal vit byggnad, med en kupol av glas i dess topp. Den skulle varit imponerande att se, i jämförelse med de slitna byarna de passerat de senaste dygnen, om det inte vore för det oändliga blå som glittrade bakom. Hon sväljer hårt. Hon kunde inte minnas att hon någonsin sett så mycket vatten. Stora vattendrag och sjöar hade hon åskådat från Vrothgars rygg, men de hade haft ett slut. Omringat land och inte tvärtom.

De närmar sig tornet och de få husen runtikring. Två kärror dragna av magra djur rullar föbi, lastade med tunnor och slutna trälådor. Maéla tycker hon känner lukten av fisk, men det kan komma från någon annanstans.

De fortsätter långsamt fram mellan skjul, nät och hinkar. Ut i vattnet leder en bred brygga. Så stor i jämförelse med allt annat med den här platsen, liksom för stor för de små byggnaderna och den lilla grusvägen mellan dem. Två större båtar vaggar intill bryggan, och några få personer rör sig på däck. Ju längre hon tittar desto fler personer upptäcker hon. Trötta men fridfulla ansikten vilar ryggen mot mastar, relingen eller lutar sig mot de lådor som verkar skeppas ombord av de få som är i rörelse.

"Ja det här är sista lasset nu, sätt fart så kommer vi iväg"

Det är en man närmast bryggans början som talar. Hans buskiga skägg är fläckat av grå hårstrån, och på huvudet har han en svart mössa, blek av solen. En annan man, längre och mer bredaxlad kommer fram till honom och pekar på lasset. Hon lyssnar inte mer när Aiden rör sig i sadeln och glider av hästen.

"Stanna här" säger han och ger henne tyglarna. Maéla greppar tafatt tyglarna och sätter sig tillrätta i sadeln. När hästen rycker ner huvudet efter en tova gräs håller hon knappt emot alls. Hennes blick följer med Aiden ner på bryggan.

Han når männen, som snabbt uppmärksammar hans närvaro och tystnar. Aiden talar lågmält, först ställer han en fråga och den kortare mannen svarar och håller ut en hand mot sitt skepp. Det får den andre att höja ögonbrynen och säga högt:

"Ikväll? Varför skulle ni segla redan ikväll? Mitt skepp kommer ligga an tills imorgon bitti, tidigare går inte besättningen med på. Har du erbjudit dem högre lön eller?"

"Mina mannar får vad de förtjänar för sitt arbete, och en natts tidigare avfärd ger oss en dags mer utrymme för handel i Abyssen" svarar den kortare med hård och klar blick.

Den längre, som liksom den första mannen måste vara kapten på ett av skeppen, fnyser och skakar lite på huvudet. En fiskmås flyger lågt över Maéla på hästryggen och fortsätter förbi männen på bryggan.

"God lycka med vinden och vågorna önskar jag er då. Vi återses för de där kontrakten i huvudstaden som vi sa."

"Det gör vi, god lycka."

Den längre kaptenen vänder på klacken och kliver ombord på sitt skepp. Bredvid på bryggan står en större hög tunnor och lådor som konkas ombord en efter en. Högen bredvid det andra skeppet består endast av några enstaka korgar. Aiden fortsätter prata med kaptenen. Vid ett tillfälle pekar han på Maéla och hon ser ner i gräset som hästen tuggar av. Är det såhär han tänker göra? Är det mest rätt enligt honom?

Kaptenen står kvar med armarna i kors när Aiden går tillbaka till land. Hans ansikte är en spänd mask, och i hans ögon flimrar oro. Maéla sitter av, ståendes med båda händerna om tyglarna. Han andas in och mötet hennes blick.

"Du har en plats på det där skeppet. Den tar dig till en nyligen öppnad hamnstad på västra kontinenten. Förutom staden är landet så gott som outforskat, så du kan... försvinna. Och inte hittas av någon. Kaptenen kräver ingenting av dig, mer än pengarna jag gav honom.

Du har en plats. Hon stirrar på honom. Försöker lätta lite på sitt grepp om tyglarna. Hon vill bita sig själv i läppen, hårt.

"Så det är här det tar slut" säger hon och lyfter hakan.

En skriande fågel lämnar en av masterna och svävar på den svaga brisen. Hästen frustar till lågt och sliter åt sig mer längd av tyglarna för att nå en bättre tuva. Maélas armar värker på ett konstigt sätt.

"Ja, men det är också en ny början, för dig alltså"

Prinsen ser på henne med ögon som inte speglar något alls. Han tänker på framtiden.

"En ny början" hon smakar på orden. "För dig med" det låter som en fråga.

Han tar försiktigt tyglarna hon håller i och hennes händer lossar sitt grepp.

"Nej inte för mig. Jag fortsätter på den gamla vägen... som jag alltid gjort." han fnyser kort och skakar på huvudet. Hon förstår honom inte.

Det finns så mycket hon hade velat fråga. Så mycket om honom som hon inte visste. Men dem frågorna förvandlas till damm tillsammans med hennes andra tankar och känslor och ut kommer bara tomhet. Vad skulle hon säga? Ett tack till räcker inte långt nog.

"Lycka till, Aiden." får hon tillslut fram och böjer lite på huvudet med blicken sänkt. När hon möter hans blick igen speglar den äntligen något, ett litet leende blinkar till där i hans ljusbruna iris.

"Det är jag som ska önska dig lycka till. Jag hoppas det kommer gå bra för dig, och att du fortsätter vara den starka person jag lärt känna oavsett vad."

Han sträcker fram en hand. Med blicken i hans ögon, tar hon emot den i sin och trycker lätt. Hans ord får henne att le inombords, men hon vet inte om hon i en stund som denna, känner sig särskilt stark...

...fortsättning följer;)