Drakens Dotter

Kapitel 59

Nytt kapitel tillslut, och kapitel 60 härefter är så gott som klart. Ska försöka få igång ett regelbundet uppdaterande igen men som alltid får jag se hur det blir^^
Är taggad på fortsättningen oavsett, och att få dela det med er som läser.
Som alltid, hare bra!

Urklipp ur kapitel 58:

"Jag antar att jag inte får någon vidare förklaring på vad som pågått de senaste dagarna?"

Det är inte riktat som en anklagelse. Mer som att han besegrats i någonting, och accepterar förlusten.

"Jag är rädd att det är saker inte ens jag själv kan förklara. Än."

"Men det är borta nu? Du kommer inte... förlora kontrollen mer, ens om natten?"

"Nej."

Och hon menar det. Det är något hon är säker på. Men närvaron av det där andra består, och hon kan inte veta om det kommer försöka återta kontrollen igen en dag. Hon hoppas bara att hon är tillräckligt stark att mota tillbaka det, om den dagen kommer.

~

På vacklande ben ställer hon sig upp från sängen. Aiden sträcker ut en hand mot henne men hon puttar försiktigt bort den.

"Nej det är lugnt. Jag, jag tror jag klarar det här"

Yrseln försvinner efter en stund. Hon går fram till garderobsdörren som står öppen och ser sig i spegeln som hänger där. Tröjan hon precis trätt på är slarvigt skuren och har inte den bästa passformen, men materialet är slitstarkt och tillräckligt tjockt för att hålla henne varm. Den är tillräckligt lång för att hon ska kunna knyta ett skärp vid höfterna för att hålla tyget på plats nära kroppen. En smutsigt grön färg. Byxorna Aiden fixat ser hon inte i den lilla spegeln. Hon tittar ner på dem, vrider och vänder på benen. Lyfter upp knäna ett efter ett, och trillar nästan på kuppen. Hon hör Aidens först hastiga steg, och sedan hur han drar tillbaka foten igen. Känslan gör henne illamående, av att vara så svag. Att vara betraktad som sårbar.

Byxorna sitter i alla fall bra. Medan hon knyter fast benskydden i slitet läder märker hon hur hennes muskler snabbt protesterar av den annars så enkla rörelsen.

"Hur fick du tag i allt det här?" frågar hon och drar åt.

Aiden tittar kort upp från bladet på en dolk som han håller mellan sina fingrar.

"Jag visste var jag skulle gå,"

Hon trär remmen genom sista öglan och gör en ordentlig knut. Dem är välanvända sedan innan och tycks flyta ihop med hennes hud.

"och i en sån här stad sover de flesta ställen på dagen och får besökare på natten." säger han och sätter kniven i bältet.

Hon dröjer med blicken vid det lilla skaftet och lägger handen på höften.

"Kan jag få den? Du behöver väl knappast två?" säger hon och pekar menande på svärdet vid hans sida.

Aiden ser obekväm ut.

"Du är inte i tillstånd att försvara dig själv."